Den här studien fokuserar på hur rättsliga system hanterar naturens komplexitet. Den analyserar hur rättsliga avgränsningar av ekosystem och fördelning av förvaltningsansvar till olika nivåer av administrationen påverkar prioriteringar och utfall inom naturresursförvaltning. Den utgår från synen att rätten måste vara lyhörd i förhållande till de föränderliga egenskaperna hos sociala-ekologiska system. Den måste också tillgodose grundläggande rättsliga principer, som legalitetsprincipen, rättssäkerhet och förutsebarhet.

Undersökningen sker genom två fallstudier där naturresursförvaltning studeras i termer av administrativ nivå och geografisk skala i förvaltningen. Den första fallstudien analyserar det svenska systemet för kust- och havsplanering. Genom intervjuer, studier av rättsligt material och planeringsdokument sätter fallstudien strålkastarljuset på hur föreställningar om kust- och havsområden påverkas av den administrativa nivå där förvaltningen är placerad. Den andra fallstudien fokuserar på den vattenförvaltningsregim som följer av EU:s ramvattendirektiv.

Studien undersöker hur ekosystem definieras rättsligt och hur dess avgränsningar bygger på en alltför förenklad förståelse av såväl naturmiljön som betydelsen av valet av förvaltningsskala. Genom att använda begrepp från kartografin som en metafor för lagstiftande, inspirerat av De Sousa Santos (1987), visar boken att det finns distinkta perspektiv inom naturresursförvaltningen som kan knytas till olika nivåer och skalor och som gör vissa processer centrala medan andra blir placerade i en administrativ periferi. Avhandlingen bidrar till en fördjupad kunskap och diskussion om naturresursförvaltning och särskilt hur rättssystemet förhåller sig till naturmiljön.