Nätverk gynnar spridning

Skyddade områden är viktiga för att kunna upprätthålla livskraftiga populationer av arter, både på land och i vattnet. För att områdena inte ska bli isolerade behövs ett sammanhängande nätverk så att arterna kan sprida sig mellan områdena. Kunskap om hur arter och organismer i havet sprider sig behövs för att utforma dessa nätverk effektivt och undvika spridningsbarriärer. Denna kunskap saknas dock i stor utsträckning för Sveriges kustområden.

För att marina skyddade områden ska vara effektiva krävs det att de omfattar alla de miljöer som är viktiga för arternas fortlevnad. Dessutom krävs att områdena hänger ihop så att arterna kan sprida sig. Först då kan de bidra till att upprätthålla ekologiska funktioner och livskraftiga populationer.

Vattenlevande organismer kan antingen sprida sig aktivt genom att exempelvis simma, eller passivt genom att deras ägg, larver, sporer och frön sprids med hjälp av havsströmmar. Alger och fröväxter samt ryggradslösa djur kan även sprida sig genom att fästa sig på, eller hålla fast i, flytande föremål. Många fiskar och ryggradslösa djur har dessutom larvstadier då de tillbringar flera veckor i den fria vattenmassan och då kan sprida sig upp till hundratals kilometer.

Eftersom arter förflyttar sig olika långt har de olika krav på storlek och placering av skyddade områden. Ett skyddat område behöver oftast vara större än artens så kallade hemområde för att skydda vuxna individer medan avståndet mellan skyddande områden kan vara viktigt för andra livsstadier såsom larver som passivt sprider sig långa sträckor.

Arter förflyttar sig olika långt och har därför olika krav på storlek och placering av skyddade områden. Ett skyddat område behöver oftast vara större än artens så kallade hemområde för att skydda vuxna individer medan avståndet mellan skyddande områden kan vara viktigt för andra livsstadier såsom larver som passivt sprider sig långa sträckor. I figuren illustreras storleken för hemområden för arter i svenska kust- och havsområden. Illustration: Artbilder ur Nationalnyckeln med tillstånd från Artdatabanken, SLU.

Olika strategier för spridning

Många saltvattenarter, både i Västerhavet och i Östersjön, leker i den fria vattenmassan och har larver som kan sprida sig långt med havets strömmar. Torsk, skarpsill och plattfiskar är exempel på sådana arter. Sötvattenarter i Östersjön med leker vanligen närmare kusten och lägger sina ägg på vegetationsrika grunda bottnar där vattnet är varmt. Där ligger äggen kvar tills de kläcks. Dessa arter är ofta trogna sina hemtrakter som vuxna.

Alger och fröväxter har en ännu mer begränsad spridning då deras sporer och frön ofta är tunga och sjunker till botten bara några meter från själva moderplantan. Växter kan ändå sprida sig långa sträckor genom att de går av och ett fragment flyter iväg långt innan den fäster sig vid underlaget eller släpper sina frön eller sporer. Blåstången är ett exempel på en art som kan klara sig länge lösdrivande. Drivande blomskott av ålgräs med frön i har visat sig kunna spridas över hundra kilometer i Västerhavet.

Effektivt att vara liftare

Fröväxter kan även sprida sig längre sträckor genom att lifta med en fisk eller med en fågel som ätit fisk. Man har bland annat hittat intakta frön i avföring från karpfisk som ätit växter, och skarv som ätit fisk som i sin tur ätit växter.

Främmande arter kallas arter som inte förekommit naturligt i den aktuella miljön, utan har avsiktligt eller oavsiktligt flyttats dit av människor. Att på det här sättet lifta med människans hjälp kan också vara ett effektivt sätt att sprida sig. Arterna kan till exempel färdas med ballastvatten i lastfartyg och påträffas då ofta först i eller nära större hamnar. Ett exempel på en sådan art är den svartmunnade smörbulten, en fisk som nu sprider sig i Östersjön.

Abborren är en typisk kustnära art i Östersjön med sötvattenursprung som har en begränsad spridning. Den rör sig inom ett mindre hemområde och har ett kort larvstadie som gör att den inte sprids särskilt långt via vattenströmmar. Foto: Charlotte Berkström

Spridningsbarriärer i havet

Förändringar i miljön, exempelvis i temperatur och salthalt, påverkar om och när arter förflyttar sig och hur långt en organism kan spridas. Många fiskar förflyttar sig på säsongsbasis till grunda kustområden under våren för att leka och söka föda. Där är vattnet varmt och det finns gott om föda vilket gynnar ägg- och larvutveckling. När temperaturerna i ytvattnet sjunker framåt hösten och vintern flyttar de till djupare vatten. Men sådana förändringar kan också fungera som barriärer, då vissa arter inte tål att utsättas för låga eller höga salthalter eller temperaturer. Detta är särskilt påtagligt i övergångszonen mellan Nordsjön och Östersjön där salthalt, djup och strömmar förändras kraftigt över korta avstånd. Att detta begränsar organismers utbredning syns även i genetiska studier, där olika torskpopulationer exempelvis skiljer sig åt mellan områden med olika salthalt.


Fiskars hörselstenar (otoliter) har "årsringar" som kan avslöja i vilka vatten fisken vuxit upp. Bilden visar otoliter från en nors. Foto: Gunnar Aneer/Azote

Hur får vi kunskap?

För att få information om hur arter förflyttar sig kan man märka fisk och skaldjur. De äldre märkningsstudierna gjordes med en metod där fisken fångades, märktes med ett id-nummer och sedan släpptes tillbaka. Man förlitade sig sedan på återfångstrapporter från fiskare för att kunna spåra hur långt den rört sig. Numera finns det moderna elektroniska märken som loggar både temperatur, djup och andra viktiga variabler eller akustiska märken där en signal sänds ut och tas upp av mottagare som placerats i ett område där fisken rör sig.

Information om hur arter sprider sig passivt har främst kommit från modelleringsstudier, eftersom det är svårt att följa mikroskopiskt små larvers väg via komplexa strömmar, ofta över stora områden. Genetiska studier kan också ge ett mått på hur långt organismer sprider sig.

Otolitkemi är ytterligare en metod som används för att exempelvis ta reda på var en organism har vuxit upp. Fiskars hörselstenar, så kallade otoliter, har dagliga tillväxtringar likt årsringar på träd. I dessa kan olika stabila isotoper analyseras. Då vattenkemin skiljer sig åt mellan olika salthalter och olika kustområden kan analysen visa vilket vatten fisken vuxit upp i. Denna metod har använts för öring, lax och gädda för att identifiera vilka vattendrag de kommer ifrån. En kombination av genetiska studier och andra metoder, som märkning eller modellering, ger en bättre bild och helhetssyn. Dock finns det få sådana studier från svenska kust- och havsområden.

EKOLOGISKT KOHERENT NÄTVERK AV SKYDDADE OMRÅDEN

Ett ekologiskt koherent, eller samstämmigt, nätverk av skyddade områden innebär att de skyddade områdena bidrar till att upprätthålla ekologiska funktioner samt livskraftiga populationer i den region som nätverket omfattar. Det finns ingen vedertagen definition på denna term, men det finns fyra typer av kriterier för att beskriva ett ekologiskt koherent nätverk:

Adekvat - skyddade områden av lämplig storlek, form, kvalitet och finnas på lämpliga ställen.

Representativt - innefatta både arter och miljöer samt olika processer på ett tillräckligt sätt.

Replikerat - flera miljöer och arter av samma sort ska finnas för att buffra mot hot.

Sammanlänkat - områdena ska ligga tillräckligt nära varandra för att organismer ska kunna spridas mellan dem.

Fler studier behövs

För att successivt kunna förbättra skyddet av arter och livsmiljöer i havet är det viktigt att vi undersöker hur väl sammanlänkat det existerande nätverket av skyddade områden är. En del undersökningar har gjorts i delar av Västerhavet och Östersjön och de indikerar att nätverket inte är ekologiskt sammanhängande. Undersökningarna baseras främst på studier av larvspridning eller befintlig kunskap om fasta förflyttningsavstånd för några få arter. Det finns därför ett behov av fler heltäckande studier där artutbredningskartor och larvspridningsmodeller ingår, framför allt i kustnära områden.

Behovet är även stort att undersöka spridningsmönster hos enskilda arter, särskilt fiskar och ryggradslösa djur som inte har ett kommersiellt värde. Den information som finns tillgänglig idag gäller främst större, kommersiella arter. Kunskapen är även viktig för arbetet med grön infrastruktur, för fysisk planering av verksamheter och för att rikta områdesskydd och restaureringsåtgärder till prioriterade områden.

LÄS MER:
Ekologisk konnektivitet i svenska kust- och havsområden. Rapport.
TEXT OCH KONTAKT:
Charlotte Berkström och Ulf Bergström, Institutionen för akvatiska resurser, Sveriges lantbruksuniversitet

MER LÄSNING