Avhandlingen belyser konsekvenser och risker med att använda putsarfiskar i laxodlingar för att hålla efter laxlus och andra parasiter. När pustarfiskar rymmer kan de sprida genetiska egenskaper som försämrar de inhemska beståndens överlevnadsförmåga.

Användningen av putsarfisk i norska laxodlingar har ökat kraftigt på senare år. Ofta fångas putsarfiskarna i områden långt ifrån de laxodlingar där de används. Detta kan få både genetiska och ekologiska konsekvenser. Till exempel kan nya genvarianter som är sämre anpassade till den lokala miljön introduceras i det lokala beståndet. Evolutionära anpassningar, som tagit lång tid att utveckla, kan därmed snabbt gå förlorade. Rymlingarna kan också påverka andra arter genom ökad konkurrens om föda och boplatser, eller introducera nya sjukdomar och parasiter.

I avhandlingen undersöks genetiska skillnader mellan olika bestånd av skärsnultror och sjurygg, båda arter av putsarfiskar som används i laxodlingarna i Norge. Förhoppningen är att resultaten ska komma till nytta i förvaltning av vilda bestånd av pustarfisk, men också beaktas i framtida användande av putsarfisk i laxodlingar.