Bild
Tema: mångfald

Genetisk variation

Genetisk variation eller diversitet genererar mångfald på olika sätt. Dels kan det finnas populationer av samma art med genetiska skillnader, och dels kan genuppsättningen hos individer inom en och samma population skilja sig mer eller mindre åt. Ju större genetisk variation desto bättre rustade är arter för förändringar och sjukdomar.

Osynlig mångfald

Förut har man inte oroat sig så mycket över hur stora de genetiska skillnaderna mellan organismer i olika geografiska havsområden är. Men i och med utvecklingen av DNA-analys har man fått upp ögonen för skillnader mellan populationer av samma art och vikten av mer kunskap om detta för att på bästa sätt förvalta arter. Studier har till exempel gjorts som visar att det finns flera olika lokala torskbestånd. Vissa bestånd i fjordar kan med genetiska markörer tydligt separeras från Nordsjötorsken. Därför är det viktigt att yrkesfisket tar hänsyn till vilka bestånd de fiskar ur så att inte något lokalt bestånd blir belastat på fel sätt. I sådana här fall behöver man inte rödlista en hel art men man skulle kanske behöva rödlista ett visst bestånd av arten!

Studier visar på genetiska skillnader mellan olika lokala torskbestånd, trots att det är samma art. Till exempel är torsken i  fjordarna på västkusten genetiskt olik  Nordsjötorsken, liksom torsken i Östersjön .

Studier visar på genetiska skillnader mellan olika lokala torskbestånd, trots att det är samma art. Till exempel är torsken i fjordarna på västkusten genetiskt olik Nordsjötorsken, liksom torsken i Östersjön .

Lokala anpassningar


Ett flertal av våra vanliga marina arter har också visat sig vara starkt genetiskt förändrade i östersjön i förhållande till Skagerack-Kattegatt. Därmed är hotet mot den biologiska mångfalden större än man trott. En genetiskt unik population som förmodligen är mycket väl anpassad till östersjöns specifika förhållanden är svår att ersätta. Blåmusslan i östersjön har till exempel mycket tunnare skal än blåmusslan på Västkusten. Genom att inte bygga så tjockt skal sparar den energi för att klara av att leva i den låga salthalten. Eftersom det inte finns några krabbor behöver den inte heller skyddet som skalet utgör, något som Västkust-blåmusslan inte skulle klara sig utan. Den låga salthalten i östersjön gör att 95% av alla blåmusslor som flyttas (när de är små) från Västkusten till östersjön dör. Många arter är alltså lokalt anpassade till sin lokala miljö.

Blåmusslan i Östersjön har anpassat sig genetiskt till den lägre salthalten och är mycket mindre än de som lever i Västerhavet.

Blåmusslan i Östersjön har anpassat sig genetiskt till den lägre salthalten och är mycket mindre än de som lever i Västerhavet.

Källor

Texterna är skrivna av redaktionen för havet.nu, som använder en mängd olika källor, exempelvis referensverk och facklitteratur.
Vid citering anges havet.nu som källa.

Sidan uppdaterad 23 april 2019.

MER LÄSNING