Minskad halt syre i havet påverkar både de organismer som lever i havet och havets kemi. Det ger till exempel större och fler bottenområden med syrebrist. De främsta orsakerna till nutida syrebrist i havet har tillskrivits global uppvärmning och ökad övergödning. Östersjön är särskilt utsatt för syrebrist, vilket har inträffat under flera tidigare varma perioder. I denna avhandling har man studerat tidigare perioder med syrebrist.

Forskningen som denna avhandling är baserad på har fokuserat på analyser av spårämnen i bentiska foraminiferer. Under den eemianska perioden (ca 130 000–115 000 år sedan) uppvisade bottenvattnet i södra och västra Östersjön stora säsongsvariationer. Under i den tidiga eemianska perioden ökade salthalten snabbt på grund av en bredare och djupare passage från Nordsjön till Östersjön. Skillnaderna mellan kalla och varma årstider ökade under första halvan av den eemianska perioden. Under holocen (11 700 år sedan till idag) ökade salthalten i bottenvattnet dramatiskt , vilket sammanföll med variationerna i syrehalt och temperatur där. Under mitten av 1990-talet blev bottenvattnet mer stillastående och syrehalten sjönk.

Resultaten är av relevans för att bättre förstå dagens orsaker, problem och potentiella resultat av nutida och framtida miljöförändringar.