Fakta om Egentliga Östersjön

Egentliga Östersjön präglas av sitt bräckta vatten och en permanent skiktad vattenmassa. Ytvatten och djupvatten blandas inte, och syrebrist är vanligt i djupa områden. De arter som lever här utgör en unik blandning av saltvattens- och sötvattensarter.

Egentliga Östersjön är den del av Östersjön som sträcker sig från södra Ålands Hav till de danska sunden. Norra Ålands Hav, Finska Viken och Rigabukten ingår (i de flesta sammanhang) inte. Gränsen i väster går på samma ställen som broarna över stora och lilla Bält och Öresund.

I de södra delarna ändras förhållandena hela tiden, men salthalten i de centrala delarna är låg; 6-8 promille i ytvattnet och 11-14 promille i bottenvattnet (jämfört med ca 35 promille i de stora världshaven). Eftersom det är så stor skillnad i salthalt mellan yt- och djupvatten så blandas inte vattnet. Salthaltsgränsen, haloklinen, ligger nånstans mellan 40 meters djup i söder och 80 meters djup i norra delen av Egentliga Östersjön. Det är denna gräns som är en av orsakerna till att Östersjön har stora problem med syrebrist.

En unik blandning

Salthalten har stor betydelse för växter och djur som lever i vatten. Därför är det mycket få arter från havet som kan leva i Egentliga Östersjöns bräckta vatten; som varken är riktigt sött eller ordentligt salt. Endast ungefär en tiondel av havsarterna från norra Bohuslän finns också i Egentliga Östersjön. Och sötvattensarter trivs bäst nära kusten, där bäckar och åar rinner ut.

Blandningen av arter blir därför helt unik. Det är inte många platser där man samtidigt kan få abborre och strömming i ett fiskenät. Men i Egentliga Östersjön händer det!

Viktigt syre

Syre är nödvändigt för allt högre liv, även i havet. Ytvattnet får syre från luften och från växternas fotosyntes. I djupvattnet däremot förbrukas syre genom att organiskt material bryts ner. Det är endast genom tillförsel av nytt syrerikt vatten som syrehalten kan stiga där.

Egentliga Östersjön består av flera djuphålor med stora trösklar mellan sig. I dessa hålor samlas det saltare vattnet. Eftersom ingen omblandning sker med det sötare ytvattnet förbrukas syret och syrefria bottnar kan uppstå. Mycket stora delar av Egentliga Östersjöns djupområden går därför inte att leva i för annat än bakterier.

Nytt syrerikt vatten kan bara komma med saltvatteninbrott från Västerhavet. När förhållandena ibland är rätt väller salt och syrerikt vatten in över trösklarna i de danska sunden, och bildar nytt djupvatten. Trösklarna mellan olika djuphålor gör dock att det relativt sällan når de centrala och norra delarna av Egentliga Östersjön.

Naturförhållanden

Östersjön är ett ganska grunt innanhav. Medeldjupet är ca 55 meter. Men det finns flera stora djuphålor på 100-250 meter och så den djupaste platsen, Landsortsdjupet, där det är 458 meter till botten.

Den absolut vanligaste bottenmiljön i Egentliga Östersjön, liksom i alla andra hav, är djupa mjukbottnar. Enorma lerslätter breder ut sig över stora områden. De bildas av ett ständigt snöfall av partiklar som består av både finkornig sand och organiskt material, dvs. döda plankton och en och annan död fisk. I denna miljö finns i Egentliga Östersjön mycket få arter. östersjömussla, vitmärla, korvmask, skorv och olika typer av havsborstmaskar är de vanligaste. Men även om det inte är många arter så finns det väldigt många av varje. Ett par tusen småkryp på en kvadratmeter är det vanliga. Dessa bottendjur jagas flitigt av olika sorters fisk.

I området runt Gotland finns stora djuphålor där djupvattnet under hela 2000-talet varit permanent syrefattigt eller helt syrefritt, från ca 70 meter och ner till botten. I detta område, till ytan ungefär lika stort som Danmark, finns därmed mycket lite, eller inget djurliv alls. Bara bakterier av olika sorter kan leva där syre helt saknas.

I den smala remsan runt alla kuster där vattnet är grunt och ofta solbelyst ända ner till botten finns en helt annan artrikedom. Här, och ingen annanstans, finns mängder av olika sorters växter och alger som skapar skogar och djungler där också massor av djur både kan få mat och skydd.

Dessa kustområden är de som vi människor oftast träffar på, och därmed tänker vi kanske inte på hur sällsynta de är i ett större perspektiv. Här finns också en stor mångfald av olika typer av miljöer - skärgårdar och långa sandstränder, grunda skyddade vikar och renspolade klipp- och stenstränder. Här bildas en mosaik av varierande livsmiljöer där mängder av olika växter och djur kan hitta sina favoritplatser.

Enkelt men känsligt ekosystem

I Egentliga Östersjöns ekosystem är näringsväven enkel jämfört med andra hav. Det finns endast få arter inom varje grupp (exempelvis växter, alger, betare, filtrerare eller rovdjur), vilket gör ekosystemet mer sårbart. Om en art slås ut av någon anledning, är det inte säkert att det finns en ersättare som kan fylla dess funktion i systemet. Blåstång och torsk är exempel på arter som minskat kraftigt, vilket påverkat hela ekosystemet.

Ur ett forskningsperspektiv är den enkla näringsväven mycket intressant eftersom det blir lättare att följa och förstå hur sambanden fungerar.

Källor

Texterna är skrivna av redaktionen för havet.nu, som använder en mängd olika källor, exempelvis referensverk och facklitteratur. Vid citering anges havet.nu som källa.

MER LÄSNING