Fakta om Egentliga Östersjön

Egentliga Östersjön präglas av sitt bräckta vatten och en permanent skiktad vattenmassa. Ytvatten och djupvatten blandas inte, och syrebrist är vanligt i djupa områden. De arter som lever här utgör en unik blandning av saltvattens- och sötvattensarter.

Egentliga Östersjön är den del av Östersjön som sträcker sig från södra Ålands Hav till de danska sunden. Norra Ålands Hav, Finska Viken och Rigabukten ingår (i de flesta sammanhang) inte. Gränsen i väster går på samma ställen som broarna över stora och lilla Bält och Öresund.

Salthalten är låg; 6-8 promille i ytvattnet och 11-20 promille i bottenvattnet (jämfört med ca 35 promille i de stora världshaven). Eftersom det är så stor skillnad i salthalt mellan yt- och djupvatten så blandas inte vattnet. Salthaltsgränsen, haloklinen, ligger stabilt på mellan 40 meters djup i söder och 80 meters djup i norra delen av Egentliga Östersjön. Det är denna gräns som är en av orsakerna till att Östersjön har stora problem med syrebrist.

En unik blandning

Salthalten har stor betydelse för växter och djur som lever i vatten. Därför är det mycket få arter från havet som kan leva i Egentliga Östersjöns bräckta vatten; som varken är riktigt sött eller ordentligt salt. Endast ungefär en tiondel av havsarterna från norra Bohuslän finns också i Egentliga Östersjön. Och sötvattensarter trivs bara nära kusten, där bäckar och åar rinner ut.

Blandningen av arter blir därför helt unik. Det är inte många platser där man samtidigt kan få abborre och strömming i ett fiskenät. Men i Egentliga Östersjön händer det!

Viktigt syre

Syre är nödvändigt för allt högre liv, även i i havet. Ytvattnet får syre från luften och från växternas fotosyntes. I djupvattnet däremot förbrukas syre genom att organiskt material bryts ner. Det är endast genom tillförsel av nytt syrerikt vatten som syrehalten kan stiga där.

Egentliga Östersjön består av flera djuphålor med stora trösklar mellan sig. I dessa hålor samlas det saltare vattnet. Eftersom ingen omblandning sker med det sötare ytvattnet förbrukas syret och syrefria bottnar kan uppstå. Mycket stora delar av Egentliga Östersjöns djupområden går därför inte att leva i för annat än bakterier.

Nytt syrerikt vatten kan bara komma med saltvatteninbrott från Västerhavet. När förhållandena ibland är rätt väller salt och syrerikt vatten in över trösklarna i de danska sunden, och bildar nytt djupvatten. De höga trösklarna mellan olika djuphålor gör dock att det sällan når så långt in i Östersjön.

Naturförhållanden

De kvantitativt viktigaste fiskarterna är torsk, sill/strömming och skarpsill. I Egentliga Östersjön sker också ett omfattande laxfiske. I området påträffas även andra marina fiskarter som skrubbskädda (flundra), sandskädda och piggvar. Utefter kusten bedrivs ett ekonomiskt viktigt fiske efter ål.

Betydligt fler växt- och djurarter påträffas i de södra delarna jämfört med de norra. Av de större, bottenlevande växterna och djuren påträffas ca 30 arter i Hanöbuktens bottnar vilket skall jämföras med ca 10 arter i norra Egentliga Östersjön.

Området väster om Bornholm är ett övergångsområde mot de betydligt mer marint präglade delarna från Öresund och norrut. Området kännetecknas av stora och snabba växlingar i såväl salthalt som temperatur, då vatten från Kattegatt ofta strömmar in från framför allt Bälten men även från Öresund. Vattenomsättningen blir livlig. För att kunna leva här måste organismerna antingen vara mycket toleranta mot förändringar i olika omvärldsfaktorer, ha speciella skyddsanordningar eller helt enkelt snabbt kunna förflytta sig till områden med för dem gynnsamma förhållanden.

De kommersiellt viktigaste fiskarterna är torsk, sill/strömming och skarpsill. En del plattfisk fångas också, mest skrubbskädda, rödspätta och piggvar. Sportfisket är också ganska stort, framför allt efter lax.

Enkelt men känsligt ekosystem

I Egentliga Östersjöns ekosystem är näringsväven enkel jämfört med andra hav. Det finns endast få arter inom varje grupp (exempelvis växter, alger, betare, filtrerare eller rovdjur), vilket gör ekosystemet mer sårbart. Om en art slås ut av någon anledning, är det inte säkert att det finns en ersättare som kan fylla dess funktion i systemet. Blåstång och torsk är exempel på arter som minskat kraftigt, vilket påverkat hela ekosystemet.

Ur ett forskningsperspektiv är den enkla näringsväven mycket intressant eftersom det blir lättare att följa och förstå hur sambanden fungerar.

Källor

Texterna är skrivna av redaktionen för havet.nu, som använder en mängd olika källor, exempelvis referensverk och facklitteratur. Vid citering anges havet.nu som källa.

MER LÄSNING