Omkring 70% av jordens yta är täckt av vatten, vars botten domineras av mjukt sediment såsom lera, gyttja och sand. Detta är en viktig livsmiljö för många organismer såsom maskar, musslor och kräftdjur. Dessa bottenlevande djur (bentisk makrofauna) har flera viktiga funktioner; exempelvis syresätter de sedimentet, omfördelar partiklar och näringsämnen och utgör en viktig föda för andra organismer.

Sedimenten i framför allt kustnära områden är ofta påverkade av mänskliga föroreningar och miljögifter. Nuvarande metoder för att efterbehandla förorenade områden är ofta både dyra och destruktiva för ekosystemet. Det är därför viktigt att förstå hur sammansättningen av arter i bottensamhället förändras efter olika typer av störningar av miljön.

Syftet med den här avhandlingen var att undersöka 1) hur bottendjuren i en norsk fjord påverkats av en ny teknik för att efterbehandla förorenade sediment ett tunt lager täckande aktivt kol på botten 2) hur artstrukturen i Östersjön förklaras av miljömässiga variabler och om koncentrationen av miljögifter i sedimentet har någon betydelse, och 3) hur väl dessa störningar återspeglas i de index som används för att utvärdera status i vår miljö.

Caroline Raymonds undersökningar visade att 1) Den nya tekniken medförde långvariga negativa effekter på bottensamhällena med utebliven återkolonisering av nyckelarter ännu efter nio år. Metoden måste därför förbättras innan den kan användas i större skala. 2) Bottendjurens artstruktur i Östersjön visade sig förklaras av salinitet, temperatur och djup, samt även av låga halter av PAH:er (polycykliska aromatiska kolväten). 3) De index som används för att utvärdera status av vår miljö måste revideras, eller i alla fall användas med försiktighet, i förvaltningen av sediment efter andra störningar än övergödning.