Grunda klipp- och stenbottnar

Grunda klipp- och stenbottnar är en utmaning för djur och växter att leva på. Under sommarhalvåret måste de se till att inte spolas bort av vågor, och vintertid skrapas stenarna av is. Men det finns både djur och växter som klarar av den tuffa miljön.

Tufft på klippor

Klippor och steniga bottnar finns oftast på vågexponerade ställen, där vattnets krafter sköljt bort finkornigt material som sand eller lera. Under stora delar av året slår vågorna mot klipporna, och vintertid ligger isen och skaver. Det är verkligen en tuff miljö för växter och djur, och en utmaning att kunna fästa sig vid den blottade stenen. Men det finns både alger och djur som klarar det. Klippbottnar är mycket vanliga längs hela Sveriges kust, förutom i Bottenviken.

Sågtång (Fucus serratus) bland klippor och stenar på grunt vatten utanför Strömstad. Foto: J Lokrantz/Azote

I skvalpzonen hittar man ofta ett svart område som är mycket halt. Det består av blågrönalger av släktet Calothrix. Vid vattenlinjen hittar man både på västkusten och i Östersjön mest grönalger, såsom den vanligt förekommande grönslicken, havssallad och olika arter av tarmalger. Den blågröna cyanobakterien Rivularia syns som små mörkgröna bollar. Ljusförhållandena är goda, men i övrigt är miljön extremt variabel och svårhanterlig. Det lilla kräftdjuret havstulpan är specialist på att fästa sig vid stenar och klippor, och kan även hantera vågor och tillfällig torka. Den är därför vanlig precis i gränsen mellan land och hav ända upp till Bottenhavet.

EXPONERING
Klippor, stenar, sandstränder och gyttjiga vikar. Varför ser det så olika ut? I mångt och mycket är det ett resultat av hur skyddade stränderna är från vind, vågor och is. Ju mer utsatt en strand är för vågor och vindar, desto mer av finkornigt material svallas bort. Kvar blir stenar och block. I denna miljö är den stora utmaningen för alger och smådjur att kunna hålla sig kvar.

I områden som inte utsätts för kraftiga vågor och där botten är flack blir finkornigt material kvar. Det ger goda förhållanden för rotade vattenväxter. I många områden behöver man ibland inte gå långt längs en havsstrand förrän man hittar exempel på olika exponeringsgrader och miljöer.

Myller i tångruskorna

Lite djupare ner har ofta fleråriga tångarter en dominerande och viktig roll. I områden med klart vatten kan tången förekomma i täta bälten ända ner till åtta meters djup, i vissa fall ända ner till mer än tolv meters djup. Blåstången är den absolut vanligaste fleråriga tångarten i Egentliga Östersjön. I södra Egentliga Östersjön växer den blandat med sågtång. I Bottenhavet är den snarlika smaltången dominerande i denna zon, men i Bottenviken finns ingen av de stora brunalgerna. På västkusten hittar man många arter av brunalger såsom blåstång, sågtång, ektång, sudare och olika sorters tare. På berget mellan tångruskorna och djupare, hittar man även rödalger. Den fleråriga tången har svårt att överleva om vågpåverkan är alltför stor, eller om isförhållandena vintertid gör att tångruskorna slits loss.

Bland tångruskorna myllrar det av liv, och dessa brunalgsbälten är en av Östersjöns artrikaste miljöer. Foto: N Wijkmark/Azote

Bland tångruskorna i den grunda hårdbottenmiljön myllrar det av liv, och dessa brunalgsbälten är en av Sveriges artrikaste havsmiljöer. På tångruskorna fäster andra alger och smådjur. Algerna och musslorna ger skrymslen och vrår som skyddar mot uttorkning under lågvatten. De filtrerande musslorna hjälper till att hålla vattnet klart kring tången. Kring tångruskor och musslor kilar det runt havsbortsmaskar och sjöstjärnor. Snäckor och kräftdjur betar bort påväxt av alger och bakterier från tången, och äter både levande och döda växtdelar och djur. Dessa smådjur blir själva föda åt småfisk. Bland tångruskorna hittar fisken både mat och skydd från andra fiskar. Ett helt litet ekosystem i en tångruska!

Tångruskorna saknas i Bottenviken

I Bottenvikens utsötade vatten saknas tångruskorna, och där finns också betydligt färre arter bland stenar och klippor på de grunda bottnarna. Istället för brunalger växer grönalgerna till ett större djup. Djurlivet domineras av snäckor, insektslarver, pungräkor och märlor. Ju större inslaget av småsten och grus blir desto större blir inslaget av fröväxter och kransalger, eftersom de får bättre fäste för sina rötter i gruset. Bland sten och grus får många smådjur som maskar, insektslarver och tångmärlor skydd och föda. Denna typ av miljö är också vanlig längst inne i skärgårdarnas utsötade vikar i hela Östersjön.

Trådalger med dåligt rykte

Trådalger får ofta symbolisera övergödning, eftersom de är ett iögonfallande inslag i näringsrika vatten. Men ryktet är till viss del oförtjänt, och dessa alger har en viktig roll i ekosystemet. Samhället består av ettåriga grön-, brun- och rödalger med trådliknande utseende som växer från vattenbrynet och ner till många meters djup. Hur djupt de växer beror på tillgången på ljus för algernas fotosyntes och produktion. Djupast växer rödalgerna.

De fintrådiga och tunnbladiga algerna är bättre än stora, fleråriga växter på att utnyttja näringsrika och grumliga vatten eftersom deras enklare struktur gör att de tar upp näring och tillväxer snabbare. I gengäld är de dåliga på att lagra näring och energi för framtida behov. De fintrådiga och tunnbladiga algerna bygger upp viktiga livsmiljöer för ett stort antal smådjur i grunda områden.

Trådalgen brunslick gynnas av höga närsaltshalter i vattnet på bekostnad av mer långsamväxande arter som blåstång. Foto: R Kautsky/Azote

Isen skrapar rent

Bottniska viken fryser i stort sett varje år. Isen påverkar vegetationen på grunda bottnar och stränder kraftigt, och skrapar även av grunda bottnar så att löst material omlagras. Fleråriga arter har svårt att övervintra på riktigt grunda bottnar, och vegetationen domineras därför här av ettåriga växter.

Längre söderut varierar isläggningen. Vissa år är isen tjock medan havet ligger öppet andra år. Efter en kall vinter kan den grunda klippväggen vara nästan bar, och ger då en fin yta för larver av blåmusslor och havstulpaner att fästa på.