Överfiske

Överfiske innebär att man tar ut fisk snabbare än vad den kan föröka sig. Bestånden av fisk har minskat dramatiskt i Västerhavet och Östersjön under de senaste 100 åren, och överfiske anses i de flesta fall vara den största orsaken. Genom att samarbeta mellan länder och sätta upp regler för fisket försöker fiskeförvaltningen få till ett långsiktigt hållbart fiske.

Överfiske påverkar många arter

Genom överfiske riskerar inte bara fiskarna att blir färre, de kan också bli mindre eftersom fisket fångar de största individerna. Om överfisket fortsätter kan bestånden kollapsa. Det hände till exempel med torsken på Grand Banks utanför Kanadas kust i mitten av 1990-talet. Trots stoppat fiske har torsken inte kommit tillbaka i alla områden.

I Östersjön och Västerhavet har bestånden av marina arter minskat kraftigt. De fiskarter som är särskilt drabbade av överfiske är de som har långsam tillväxt och låg produktivitet, ofta rovfiskar. Men ett hårt fiske ger effekter i hela ekosystemet, inte bara på just de arter som fiskas.

På den svenska listan över arters risk att dö ut ("rödlistan") kategoriseras 18 fiskarter som hotade. Listan innehåller bland annat ekonomiskt viktiga arter som torsk och kolja.

Fisk ska förvaltas

Fiskeförvaltningen försöker förvalta våra fiskbestånd så att de fiskas långsiktigt hållbart, bland annat genom att sätta upp regler för hur, när och var man får fiska och hur mycket fisk som får tas upp.

Inom EU beslutar fiskeministrar hur mycket fisk som får fångas (fiskekvoter) av kommersiella arter som sill, skarpsill, torsk, lax och räka. Som underlag får ministrarna vetenskapliga råd från Internationella havsforskningsrådet, ICES. ICES ger råd om hur fiske kan ske på ett hållbart sätt. Vid ministrarnas förhandlingar tas dock även hänsyn till ekonomiska och sociala faktorer och därför sätts kvoterna ofta högre än vad forskarna rekommenderat.

På senare tid har begreppet "ekosystembaserad förvaltning" blivit allt vanligare när man pratar om hur fisken och havet ska förvaltas. Ekosystembaserad förvaltning bygger på att hantera miljöproblem i ett större perspektiv. Ett ekosystem är komplext och så även de faktorer som påverkar det. När det handlar om fisk behöver till exempel en stor minskning av ett bestånd inte enbart bero på överfiske. Om beståndet redan är påverkat av faktorer som miljögifter eller syrefria bottnar så räcker det kanske inte att minska fisketrycket för att arten ska återhämta sig.

Kris för torsken

Torsken är inte bara en viktig inkomstkälla, den har också en central roll i ekosystemet. I Östersjöns fria vattenmassa är torsk den enda rovfisken. Försvinner den kan hela näringsväven förändras.

Forskare har under en längre tid varnat för att torsken är illa ute. För torsken som lever i östra Östersjön är läget kritiskt. Bestånden minskar och torskarna mår allt sämre. De är småväxta, magra och i dålig kondition. De har också börjat reproducera sig vid en mycket mindre storlek. Fisketrycket har varit för högt samtidigt som torsken också påverkas negativt av en allt sämre syresituation, brist på mat, ett ökat antal sälar och parasitangrepp. Torsken finns med i den svenska rödlistan, där den klassas som sårbar.

Sommaren 2019 nödstoppade EU fisket på Östersjöns östra torskbestånd. Det stoppet gäller fortsatt även under 2021. Man tillåter fortfarande en så kallad bifångstkvot på torsk som ofrivilligt tas upp vid andra fisken. Fiskeministrarna har också beslutat att införa fiskestopp under lekperioden i vissa områden i västra Östersjön för att skydda lekande torsk.

Även i Västerhavet är läget för torsken dåligt. ICES har både år 2020 och 2021 gett råd om att helt stoppa fiske efter torsk i Kattegatt. EU:s fiskeministrar har inte infört något fiskstopp men däremot starkt minskat kvoterna jämfört med år 2019. I Skagerrak och Nordsjön har också kvoterna för torskfiske sänkts de senaste åren.

I Kattegatt, Skagerrak och Nordsjön har det även införts redskapsregler för att minska bifångsterna av torsk vid fiske av andra arter. Flera områden är också i olika grad är fredade från fiske.

Ålen ett sorgebarn

Den europeiska ålen utgör ett enda bestånd, och dess utbredningsområde sträcker sig över stora delar av Europa och norra Afrika samt delar av västligaste Asien. Bestånden av ål har minskat dramatiskt. Beräkningar visar att rekryteringen av ålyngel från Sargassohavet ligger på endast några få procent idag jämfört med för fyrtio år sedan.

Forskarsamhället har sedan 1970-talet försökt påtala den oroande minskningen i Europas ålbestånd. Först under 2000-talet har ålens utsatta situation uppmärksammats mera allmänt av såväl ICES som EU-kommissionen. En bottennotering för rekryteringen av ålyngel till utbredningsområdet nåddes 2011. Sedan dess har den ökat något, men ligger fortfarande på väldigt låga nivåer.

Fiske är en av de faktorer som dödar ål, och på många håll i utbredningsområdet fiskas fortfarande ål över hållbara nivåer. Ålarna är även utestängda från stora delar av sina naturliga uppväxtområden genom kraftverk och andra vandringshinder, och dödligheten för ålar som vandrar nedströms vid kraftverkspassager är ofta mycket hög. Ålen klassas idag som akut hotad i rödlistan. Ålfiske är förbjudet i Sverige, med undantag för vissa yrkesfiskare och specifika vatten .

Nya orosmoln för laxen

Den vilda laxen har en livscykel som innebär att den föds i älvarna, vandrar ut i havet och sedan återvänder till sin födelseplats för att reproducera sig. Utbyggnad av älvar för vattenkraft har gjort det svårare för laxen att nå sina lekområden. Idag finns bara 28 älvar med vilda laxbestånd kvar i Östersjön, varav 16 i Sverige. De största och mest produktiva älvarna ligger i Bottniska viken. De norrländska laxarna vandrar dock söderut och tillväxer i de södra delarna av Östersjön tillsammans med laxar från andra bestånd.

Tidigare var fisketrycket i främst södra Östersjön mycket hårt, vilket gjorde att endast en bråkdel av laxarna kunde återvända till sina hemälvar. Numera har kvoterna i Östersjön minskat från drygt 400 000 laxar i början av 2000-talet till ungefär 90 000 de senaste åren.

Utöver minskade kvoter har även andra regleringar genomförts. Fiske med drivgarn fasades ut helt 2008, och fiske med långlina och krok i södra Östersjön är inte längre tillåtet för vare sig svenska eller finska yrkesfiskare. Det svenska laxfisket sker nu främst med laxfällor längs Norrlandskusten. Danmark och Polen fiskar dock fortfarande mycket lax i södra Östersjön. Därutöver sker det ett trollingfiske/fritidsfiske som fångar uppskattningsvis mellan 15 000 och 25 000 laxar årligen i södra Östersjön.

Det minskade fisket i kombination med låg dödlighet i laxsjukdomen M74 (brist på tiamin) under större delen av 2000-talet har gjort att många laxbestånd har börjat att återhämta sig. De senaste har man dock sett en ny form av hälsoproblem hos laxar, där fiskarna blir slöa och får hudrodnader, blödningar och svampinfektioner som ofta leder till döden. Forskarna vet ännu inte vad det är som orsakar problemen.

Det förekommer även vild lax i 25 vattendrag längs svenska västkusten. Liksom på ostkusten är de större vattendragen utbyggda för vattenkraft och laxens habitat har minskat. I Atlanten där västkustlaxen födosöker är havsfisket mycket lågt. Idag återstår inte heller något yrkesmässigt kustfiske med fällor. Trots detta har andelen återvändande lekfiskar sjunkit över tid, vilket tros bero på storskaliga miljöförändringar.

Räka , sill och skarpsill

Det är inte bara torsk och ål som hotas av överfiske. Fisket efter nordhavsräkan har expanderat kraftigt sedan 1960-talet. Fisket på beståndet som finns i Kattegatt/Skagerrak och angränsande delar av norska rännan delas av Norge, Danmark och Sverige. Räknat över tio år har bestånden av nordhavsräka minskat med närmare 40 procent. I den senaste rödlistan klassas nordhavsräkan som nära hotad.

Även sill/strömming och skarpsill har den senaste tiden fiskats lite för hårt, men de flesta bestånd är fortfarande livskraftiga. Biomassan av vårlekande sill i Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön har dock minskat de senaste åren, och ICES rekommenderar att det här beståndet inte ska fiskas alls. EU-kommissionen tillåter ändå ett visst fiske.

Källor

Texterna är skrivna av redaktionen för havet.nu, som använder en mängd olika källor, exempelvis referensverk och facklitteratur.
Vid citering anges havet.nu som källa.

Några av källorna till texten på denna sida:

Sveriges lantbruksuniversitet. Fisk- och skaldjursbestånd i hav och sötvatten 2020.

Havs- och vattenmyndighetens webbsajt, www.havochvatten.se

Artdatabankens webbsajt, www.artdatabanken.se

EU:s webbsajt om fisk och fiske https://ec.europa.eu/fisheries/marine_species/

BalticEye, Stockholms universitet: Hållbart fiske: https://balticeye.org/sv/hallbart-fiske/

MER LÄSNING