Överfiske

Fisk är livsviktig - både som mat och försörjning - för miljarder människor i världen. Det får konsekvenser. Nästan 90 procent av världens fiskbestånd beräknas idag vara maximalt fiskade eller överfiskade. På grund av för hårt fiske är bestånden av torsk, plattfiskar och broskfiskar i svenska hav på historiskt låga nivåer.

Överfiske innebär att man tar ut fisk snabbare än vad den kan föröka sig. Risken är inte bara att fiskarna blir färre, de kan också bli mindre eftersom fisket fångar de största individerna. Om överfisket fortsätter kan bestånden kollapsa. Det hände till exempel med torsken på Grand Banks utanför Kanadas kust i mitten av 1990-talet. Trots stoppat fiske har torsken inte kommit tillbaka i alla områden.

Ett hårt fiske påverkar också den biologiska mångfalden. I Östersjön och Västerhavet har bestånden av marina arter minskat kraftigt. De fiskarter som är särskilt drabbade av överfiske är de som har långsam tillväxt och låg produktivitet, ofta rovfiskar. På den svenska listan över arters risk att dö ut ("rödlistan") kategoriseras 18 fiskarter som hotade. Listan innehåller även ekonomiskt viktiga arter som torsk och kolja.

Fisk ska förvaltas

Fiskeförvaltningen försöker förvalta våra fiskbestånd så att de fiskas långsiktigt hållbart, bland annat genom att sätta upp regler för hur, när och var man får fiska och hur mycket fisk som får tas upp.

Inom EU beslutar fiskeministrarna hur mycket fisk som får fångas (fiskekvoter) av kommersiella arter som sill, skarpsill, torsk, lax och räka. Som underlag får ministrarna vetenskapliga råd från Internationella havsforskningsrådet, ICES. ICES ger råd om hur mycket som kan fiskas på ett hållbart sätt. Vid ministrarnas förhandlingar tas dock hänsyn till ekonomiska och sociala faktorer och därför sätts kvoterna ofta högre än vad forskarna rekommenderat.

Kris för torsken

Torsken är inte bara en viktig intäktskälla, den har också en central roll i ekosystemet. I Östersjöns fria vattenmassa är torsk den enda rovfisken. Försvinner den kan hela näringsväven förändras.

Forskare har under en längre tid varnat för att torsken är illa ute. För torsken som lever i östra Östersjön är läget kritiskt. Bestånden minskar och torskarna mår allt sämre. De är småväxta, magra och i dålig kondition. De har också börjat reproducera sig vid en mycket mindre storlek. Fisketrycket har varit för högt samtidigt som torsken också påverkas negativt av en allt sämre syresituation, brist på mat, ett ökat antal sälar och parasitangrepp.

Sommaren 2019 nödstoppade EU fisket på Östersjöns östra torskbestånd, och det förbudet fortsätter att gälla under 2020. Man tillåter dock en så kallad bifångstkvot på 2000 ton, alltså på torsk som ofrivilligt tas upp vid andra fisken. Fångstnivån på det västra torskbeståndet sänks med 60 procent jämfört med 2019.

Även i Västerhavet är läget för torsken dåligt. Internationella havsforskningsrådet, ICES, ville att fisket efter torsk i Kattegatt skulle stoppas helt 2020 och att man skulle minska fisket efter torsk i Nordsjön-Skagerrak med 63 procent jämfört med 2019. EU:s fiskeministrar gick inte fullt lika långt. I Kattegatt sänktes kvoten med 77 procent samtidigt som man införde krav på ökad selektivitet. För torsk i Skagerrak och Nordsjön sänktes kvoten med 50 procent.

Ålen ett sorgebarn

Den europeiska ålen utgör ett enda bestånd, och dess utbredningsområde sträcker sig över stora delar av Europa och i norra Afrika samt i delar av västligaste Asien. Bestånden av ål har minskat dramatiskt. Beräkningar visar att rekryteringen av ålyngel från Sargassohavet ligger på endast några få procent idag jämfört med för fyrtio år sedan.

Forskarsamhället har sedan 1970-talet försökt påtala den oroande minskningen i Europas ålbestånd. Först under 2000-talet har ålens utsatta situation uppmärksammats mera allmänt av såväl ICES (Internationella Havsforskningsrådet) som EU-kommissionen. En bottennotering för rekryteringen av ålyngel till utbredningsområdet nåddes 2011. Sedan dess har den ökat något, men ligger fortfarande på väldigt låga nivåer.

Fiske är en av de faktorer som dödar ål, och på många håll i utbredningsområdet fiskas fortfarande ål över hållbara nivåer. Ålarna är även genom kraftverk och andra vandringshinder utestängda från stora delar av sina naturliga uppväxtområden och dödligheten för ålar som lekvandrar nedströms vid kraftverkspassager är ofta mycket hög. Ålen klassas idag som akut hotad. Ålfiske är nu förbjudet i Sverige, med undantag för vissa yrkesfiskare och specifika vatten .

Nya orosmoln för laxen

Den vilda laxen har en livscykel som innebär att den föds i älvarna, vandrar ut i havet och återvänder till älven för att reproducera sig. Utbyggnad av älvar för vattenkraft har gjort det svårare för laxen att nå sina lekområden. Idag finns bara 28 älvar med vilda laxbestånd kvar i Östersjön, varav 16 i Sverige. De största och mest produktiva älvarna ligger i Bottniska viken. De norrländska laxarna vandrar dock söderut och tillväxer i de södra delarna av Östersjön tillsammans med laxar från andra bestånd.

Det förekommer även vild lax i 25 vattendrag längs svenska västkusten. Liksom på ostkusten är de större vattendragen utbyggda för vattenkraft och laxens habitat har minskat. I Atlanten där västkustlaxen födosöker är havsfisket mycket lågt. Idag återstår inte heller något yrkesmässigt kustfiske med fällor. Trots detta har andelen återvändande lekfiskar sjunkit över tid vilket tros bero på storskaliga miljöförändringar.

Tidigare var fisketrycket i främst södra Östersjön mycket hårt, vilket gjorde att endast en bråkdel av laxarna kunde återvända till sina hemälvar. Numera har kvoterna minskat, för hela Östersjön från drygt 400 000 laxar i början av 2000-talet till ca 90 000 de senaste åren.

Det minskade fisket i kombination med låg dödlighet i laxsjukdomen M74 (brist på tiamin) under 2000-talet har gjort att många bestånd återhämtat sig. Utöver minskade kvoter har även andra regleringar genomförts. Fiske med drivgarn fasades ut helt 2008, och fiske med långlina och krok i södra Östersjön är inte längre tillåtet för vare sig svenska eller finska yrkesfiskare. Det svenska laxfisket sker nu främst med laxfällor längs Norrlandskusten. Danmark och Polen fiskar dock fortfarande mycket lax i södra Östersjön. Därutöver sker det ett trollingfiske/fritidsfiske som fångar uppskattningsvis mellan 15 000 och 25 000 laxar årligen i södra Östersjön.

De senaste åren den sjukdomsrelaterade dödligheten ökat hos lax i Östersjön. Vad detta beror på är ännu inte utrett.

Räka , sill och skarpsill

Det är inte bara torsk och ål som hotas av överfiske. Fisket efter nordhavsräkan har expanderat kraftigt sedan 1960-talet. Fisket på beståndet som finns i Kattegatt/Skagerrak och angränsande delar av norska rännan delas av Norge, Danmark och Sverige. Räknat över tio år har bestånden av nordhavsräka minskat med närmare 40 procent. Vid den senaste bedömningen 2020 klassades nordhavsräkan enligt det system som utvecklats av Internationella naturvårdsunionen (IUCN) som Nära hotad.

Sill/ strömming och skarpsill fiskas den senaste tiden lite för hårt. Populationerna varierar från år till år, men det finns inga tecken på att populationerna håller på att minska.

Källor

Texterna är skrivna av redaktionen för havet.nu, som använder en mängd olika källor, exempelvis referensverk och facklitteratur.
Vid citering anges havet.nu som källa.

Några av källorna till texten på denna sida:

Sveriges lantbruksuniversitet. Fisk- och skaldjursbestånd i hav och sötvatten 2019.

Havs- och vattenmyndighetens webbsajt, www.havochvatten.se

Artdatabankens webbsajt, www.artdatabanken.se

EU:s webbsajt om fisk och fiske https://ec.europa.eu/fisheries/marine_species/

BalticEye, Stockholms universitet: Hållbart fiske: https://balticeye.org/sv/hallbart-fiske/

MER LÄSNING