Bild
Tema: farliga ämnen Tema:

Miljögifter

Många miljögifter har minskat kraftigt sedan 1970-talet, men samhällets massiva kemikalieanvändning hotar fortfarande havsmiljön. Användningen av giftiga kemikalier behöver minskas radikalt, allra helst upphöra. Här spelar politiska beslut och processutveckling i industrin en avgörande roll för att situationen ska bli bättre. Men historien visar oss att åtgärder gör skillnad.

Varför är de så farliga?

I stort sett alla giftiga ämnen som når ut i naturen kan betecknas som miljögifter. Vissa föroreningar kan skada levande organismer redan i låga halter, åtminstone om de får verka under en längre tid. Miljögifter är ofta stabila långlivade ämnen som bryts ned långsamt i naturen. Det innebär inte bara att deras effekter kan bli långvariga utan också att ämnena hinner spridas över stora områden innan de så småningom bryts ned till mindre farliga föreningar.

De flesta organiska miljögifter är fettlösliga, dvs. de lagras i fettvävnaden oss olika organismer och utsöndras inte via ämnesomsättningen. Rovdjur, så kallade toppredatorer, kan lagra vissa långlivade föroreningar i ännu högre koncentrationer än bytesdjuren, ett fenomen som kallas biomagnifikation. De allra högsta halterna av miljögifter hos levande organismer finns därför ofta i däggdjur och fåglar som livnär sig på fisk eller andra djur i vattenmiljön, till exempel sälar.

De svårnedbrytbara miljögifterna lagras i alltså kroppens fettvävnad, som bland annat används för att producera ägg, ungar och modersmjölk. Fortplantningen fungerar med andra ord som en sorts ”avgiftning” av modern och gifterna förs vidare till barnet via bröstmjölk m.m. Detta gör att särskilda kostrekommendationer för fisk finns för kvinnor som planerar att skaffa barn eller är gravida. Även barn och unga omfattas av rekommendationerna.

Metaller

Metaller kan vara skadliga för växter och djur om de förekommer i höga halter. De är grundämnen som finns naturligt i miljön, men på grund av exempelvis gruvdrift och avfallsförbränning så cirkulerar metallerna i ekosystemet och risken finns att levande organismer, inklusive människan, kan drabbas av skador. Kvicksilver i utsäde, bly i ammunition, koppar i båtbottenfärger, kadmium i konstgödsel är exempel på tungmetaller som har eller har haft stor påverkan på havsmiljön. Metallerna sprids genom att de helt enkelt läcker ut från punktkällor som industrier eller soptippar till vattendrag och sjöar och sen vidare mot havet. De kan också transporteras lång väg via orenade utsläpp till luften från industrier och når vattenmiljön när regn eller snö faller och tar med sig metallföroreningarna. Där tas de upp av växter och djur samt lagras in i bottensedimenten. På land kan de tas upp i grödor vi odlar, och de kan också finna kvar i luften vi andas in.

Eftersom metaller aldrig bryts ner finns de till största delen kvar i bottensedimentet. Många industrier längs kusten har tidigare haft stora utsläpp av metaller. Exempelvis har utsläpp från smältverket i Rönnskär (Västerbotten) lett till att arsenikhalterna är tiofalt förhöjda i hela Bottenviken än idag, trots att utsläppen minskat kraftigt. Utanför pappersbruk längs Norrlandskusten finns också så kallade fiberbankar där utsläpp från massatillverkningen ansamlats. Härifrån kan också metaller läcka ut i vattnet.

En del organiska metallföreningar är mycket skadligare än metallen i sig som grundämne. Särskilt tennorganiska föreningar som tributyltenn (TBT) är ett stort problem i vattenmiljön. TBT har länge använts som bekämpningsmedel i båtbottenfärger för att skydda fartyg och hamnkonstruktioner, liksom anläggningar och redskap för vattenbruk och fiske, från påväxt av alger och djur. Tennorganiska föreningar, som är fettlösliga, är akut giftiga för de organismer man vill ta död på, men även för andra växt- och djurarter, däribland plankton, bottendjur, snäckor och ostron. I Sverige förbjöds användning av TBT-haltiga färger på fritidsbåtar år 1989. Enligt en internationell konvention om medel mot påväxt på båtskrov (antifouling systems) får sedan 2003 inte heller större fartyg målas med sådana färger.

Organiska miljögifter

DDT, PCB, dioxiner och liknande giftiga och svårnedbrytbara organiska ämnen lagras lätt upp i levande organismer, och framförallt hos rovdjur och andra arter högt upp i näringskedjorna kan de nå skadliga nivåer. Många av dessa ämnen har kemiska strukturer som liknar hormoner och deras påverkan är därför kraftig även i låga halter.

En del av de ”klassiska” miljögifterna är insektsbekämpningsmedel såsom DDT, toxafen, klordan och hexaklorcyklohexan (HCH). Dessa har avsiktligt spridits över exempelvis jordbruksmark, men i Sverige och andra industriländer har användningen av dessa kemikalier gradvis stoppats.

Också industrikemikalier som aldrig varit avsedda för spridning i miljön kan läcka ut i naturen. PCB (polyklorerade bifenyler) är det mest kända exemplet; andra ämnen av detta slag är polyklorerade naftalener (PCN), klorparaffiner och bromerade flamskyddsmedel. Även extremt långlivade PFAS-föreningar förekommer nu i vattenekosystemen. De har använts i bland annat textilimpregnering och brandskum. På några håll i Sverige har dricksvatten förgiftats av höga halter PFAS. Numer är flera PFAS-föreningar förbjudna, men de cirkulerar fortfarande i miljön och tas lätt upp av organismer. De är inte fettlösliga utan binder till proteiner i kroppen.

Många organiska miljögifter är så kallade aromatiska kolväteföreningar, och består av en ring med sex kolatomer som binder till varsin väteatom. De är både fettlösliga och långlivade och om sådana ämnen halogeneras (deras väteatomer ersätts med klor, brom eller andra halogener) brukar föreningarna bli ännu mer stabila och fettlösligheten öka ytterligare. I en del fall blir de också giftigare. Många välkända organiska miljögifter hör till gruppen halogenerade aromatiska kolväten, exempelvis bromerade flamskyddsmedel.

Källor

Texterna är skrivna av redaktionen för havet.nu, som använder en mängd olika källor, exempelvis referensverk och facklitteratur.
Vid citering anges havet.nu som källa.

MER LÄSNING