Bild: Sjöfartsverket

Ammunition och kemiska stridsmedel

Efter andra världskriget dumpades flera hundratusen ton kemiska och konventionella stridsmedel i havet av de allierade, det vill säga USA, England och Sovjet. Även Sverige har använt havet som dumpningsplats och i svenska havsområden finns 25 kartlagda platser där försvarsmakten dumpat ammunition. Östersjön är idag troligen det hav i världen som har störst koncentration av minor, ammunition och kemiska stridsmedel på botten. De utgör nu en fara för både människor och miljö.

Farlig last på havets botten

När andra världskrigets tog slut hittade de allierade stora mängder kemiska stridsmedel i Tyskland. För att snabbt och enkelt bli av med de svårhanterliga ämnena dumpades de i havet. England och USA lastade stridsmedlen på fartyg, som sedan sedan sänktes på djupa platser i Skagerrak. Sovjetunionen transporterade ut stridsmedlen på Östersjön, där de slängdes över bord. Den största delen av de dumpade kemiska stridsmedlen utgörs av flygbomber, vilka består av en behållare för stridsstridsgas samt sprängämnet trotyl. Med tiden har stridsmedlens metallbehållare börjat korrodera och giftiga ämnen läcker ut i havsmiljön.

Foto: Sjöfartsverket

Inte bara på dumpningsplatserna

Bara i Östersjön dumpades cirka 50 000 ton kemiska stridsmedel. Anvisade dumpningsplatser var tydligt definierade på kartan, men för att spara tid hände det att den farliga lasten istället sänktes någonstans på vägen ut till området. Ofta låg stridsmedlen dessutom förpackade i lättflytande trälådor, vilket gjorde att de kunde driva åtskilliga sträckor med vind och vattenströmmar innan de sjönk. Under åren kan stridsmedlen ha spridits ytterligare av trålfiskare som av misstag släpat med sig ammunition och behållare över havsbotten i sina nät.

Senapsgas

Den största delen av de dumpade kemiska stridsmedlen innehåller senapsgas. Senapsgas är trots sitt namn egentligen en trögflytande vätska. När behållarna rostar sönder på botten omvandlas senapsgasen till klumpar av olika storlek. I dessa klumpar kan det fortfarande finnas kvar extremt hälsofarlig ooxiderad senapsgas i form av mer eller mindre trögflytande smet. Det händer med jämna mellanrum att fiskare får skador av senapsgas som följer med upp i fiskenäten.

Ofta spetsades senapsgasen med arsenik för att ge större verkan, och vid vissa dumpningsplatser har man uppmätt höga arsenikhalter. Vid Måseskär på Västkusten, där man funnit 28 vrak som misstänks innehålla kemiska stridsmedel, har man även hittat spår av ämnena Clark I och Clark II i fisk och skaldjur. Clark I och Clark II är så kallade "nysgaser", vilka ger symptom som nysningar, hosta, rinnande ögon och kraftigt illamående, och användes bland annat som tillsats till senapsgas för att öka giftigheten.
1972 förbjöds dumpning av kemiska stridsmedel enligt Londonkonventionen.

Farliga minor

Under de båda världskrigen fälldes upp emot 165 000 minor i Östersjön och Västerhavet. De flesta oskadliggjordes efter krigssluten, men en stor del sänktes också för att "väntas ut" eller slet sig från sina förankringar. I Östersjön bedömer man att det finns cirka 40 000 minor kvar på bottnen i de områden där de fälts.
De vanligaste kvarvarande minorna är så kallade förankrade minor, men det förekommer även minor som är konstruerade för att ligga direkt på havsbotten, så kallade bottenavståndsverkande minor. Trots att minorna är gamla så utgör de fortfarande en risk för till exempel fiskare eller ankrande båtar.

Foto: Fk Edman/Statsisbryt. YMER/Sjöhistoriska museet (CC pdm)

Svensk dumpning

Även svenska Försvarsmakten har använt havet som dumpningsplats. Efter andra världskriget upptäckte man att viss ammunition som importerats under andra världskriget blivit instabil och stötkänslig. Under 40-, 50- och 60-talet dumpades därför ammunition på totalt 25 platser i havet, både på väst- och ostkusten. De svenska dumpade stridsmedlen innehåller främst trotyl (TNT).

Källor

Texterna är skrivna av redaktionen för havet.nu, som använder en mängd olika källor, exempelvis referensverk och facklitteratur.
Vid citering anges havet.nu som källa.

MER LÄSNING