Bild
Bild: Sjöfartsverket
Tema: farliga ämnen

Ammunition och kemiska stridsmedel

Efter andra världskriget dumpades flera hundratusen ton kemiska och konventionella stridsmedel i havet av de allierade, det vill säga USA, England och Sovjet. Även Sverige har använt havet som dumpningsplats och i svenska havsområden finns 25 kartlagda platser där försvarsmakten dumpat ammunition. Östersjön är idag troligen det hav i världen som har störst koncentration av minor, ammunition och kemiska stridsmedel på botten. De utgör nu en fara för både människor och miljö.

Farlig last på havets botten

I samband med andra världskrigets slut hittade de allierade styrkorna stora mängder kemiska stridsmedel i Tyskland. För att snabbt och enkelt bli av med de svårhanterliga ämnena dumpades de i havet. England och USA lastade stridsmedlen på fartyg, som sedan sedan sänktes djupt ned i Skagerrak. Sovjetunionen transporterade ut stridsmedlen på Östersjön, där de slängdes över bord. Den största delen av de dumpade kemiska stridsmedlen består av flygbomber, dvs. en behållare för stridsstridsgas samt sprängämnet trotyl. Med tiden har stridsmedlens metallbehållare börjat rosta sönder och dessa giftiga ämnen läcker ut i havsmiljön. Det finns också fortfarande risk att de exploderar. Foto: Sjöfartsverket

Inte bara på dumpningsplatserna

Bara i Östersjön dumpades cirka 50 000 ton kemiska stridsmedel. Dumpningsplatserna fanns tydligt definierade på kartan, men för att spara tid hände det att den farliga lasten istället sänktes någonstans på vägen ut till området. Ofta låg stridsmedlen dessutom förpackade i lättflytande trälådor, vilket gjorde att de kunde driva långa sträckor med vindar och strömmar innan de sjönk. Stridsmedlen senare även ha spridits ytterligare av trålfiskare som av misstag släpat med sig ammunition och behållare över havsbotten i sina nät.

Senapsgas

Den största delen av de dumpade kemiska stridsmedlen innehåller senapsgas. Senapsgas är trots sitt namn egentligen en trögflytande vätska. När behållarna rostar sönder på botten omvandlas senapsgasen till klumpar av olika storlek. I dessa klumpar kan det fortfarande finnas kvar extremt hälsofarlig ooxiderad senapsgas i form av mer eller mindre trögflytande smet. Det har hänt att fiskare fått skador av klumpar med senapsgas som följt med upp i fiskenäten.

Ofta spetsades senapsgasen med arsenik för att ge större verkan, och vid vissa dumpningsplatser har man uppmätt höga arsenikhalter. Vid Måseskär på Västkusten, där man funnit 28 vrak som misstänks innehålla kemiska stridsmedel, har man även hittat spår av ämnena Clark I och Clark II i fisk och skaldjur. Clark I och Clark II är så kallade ”nysgaser”, vilka nysningar, hosta, rinnande ögon och kraftigt illamående, och användes bland annat som tillsats till senapsgas för att öka giftigheten.
1972 förbjöds dumpning av kemiska stridsmedel i havet enligt Londonkonventionen.

Farliga minor

Under första och andra världskrigen fälldes sammanlagt upp emot 165 000 minor i Östersjön och Västerhavet. De flesta oskadliggjordes efter att krigen tog slut, men en stor del sänktes också för att ”väntas ut” eller slet sig från sina förankringar. I Östersjön bedömer man att det finns cirka 40 000 minor kvar på botten i de områden där de fälldes ned.
De vanligaste kvarvarande minorna är så kallade förankrade minor som, förankrade i botten flyter i vattnet på en viss nivå. Det finns också minor som är konstruerade för att ligga direkt på havsbotten, så kallade bottenavståndsverkande minor. Trots att minorna är gamla så kan de fortfarande vara farliga för till exempel fiskare eller ankrande båtar.

Foto: Fk Edman/Statsisbryt. YMER/Sjöhistoriska museet (CC pdm)

Svensk dumpning

Även svenska Försvarsmakten har använt havet som dumpningsplats. Efter andra världskriget upptäckte man att viss ammunition som importerats under andra världskriget blivit instabil och stötkänslig. Under 1940-, 50- och 60-talen dumpades därför ammunition på totalt 25 platser i havet, både på väst- och ostkusten. De svenska dumpade stridsmedlen innehåller främst trotyl (TNT).

Källor

Texterna är skrivna av redaktionen för havet.nu, som använder en mängd olika källor, exempelvis referensverk och facklitteratur.
Vid citering anges havet.nu som källa.

MER LÄSNING