Bild: Helena Höglander

Den viktiga vårblomningen

Utan dessa algblomningar skulle vi inte ha något annat liv i havet och våra sjöar. De mikroskopiska algerna, kallade växtplankton, tar upp näringen som har ansamlats i havet och utgör sedan en livsviktig föda för allt annat liv i havet. På våren är dessa växtplankton som mest talrika och kan färga vattnet i orangebruna eller brungröna kulörer.

Bilden ovan visar kiselalgerna Thalassiosira baltica i guld och Skeletonema marinoi i silver

Medan blåsippor och tussilago slår ut i sin efterlängtade prakt på land går vårens stora blomning i våra hav och sjöar oss människor ganska omärkt förbi. Vårblomningen i våra hav är dock den viktigaste och den största blomningen under året och tittar man närmare på den i ett mikroskop så är den minst lika vacker som en blåsippsbacke.

Måste hålla sig flytande

Medan vi på land har bland annat blåsippor och tussilago utgörs havets vårblomning av kiselalger och dinoflagellater. Likt växterna på land behöver de solljus och näring för att tillväxa och må bra. Näring finns det gott om på våren. Utmaningen, i en ofta omblandad vattenmassa, är att få tillräckligt med solljus.

Vårens arter har därför olika anpassningar för att hålla sig i den solbelysta delen av vattenmassan. Kiselalgerna kan vara små, så att de sjunker långsammare. De kan också ha långa utskott eller bestå av tunna trådar, filament. En del lagrar fett i sin cell som hjälper dem att hålla sig flytande. Dinoflagellaterna är ännu mer specialiserade. De har små flageller, svansar, som de kan simma med och därmed röra sig upp och ner genom vattenmassan för att finna näring eller solljus.

Bilden visar kiselalgen Chaetoceros wighamii som har långa tunna utskott som hjälper den att hålla sig flytande.

Små askar av glas

Kiselalgerna är en artrik grupp av växtplankton. De har ett inre skal av kisel som består av två skalhalvor, likt små askar där locket är lite större än bottenhalvan. När cellerna delar sig blir båda skalhalvorna till lock på den nya cellen och en ny bottendel bildas. Detta gör att cellerna successivt kommer att bli mindre och mindre.
När en del av dessa arter uppnår en kritisk minsta storlek så bildar de en uppsvälld cell, en så kallad auxospor. Ur den bildas sedan en cell av ursprunglig storlek och cellerna kan fortsätta sin delning och förökning.

Bilden visar den trådformiga kiselalgen Skeletonema marinoi . Den är särskilt vanlig efter år med milda och isfria vintrar.

Växter med svans

Dinoflagellater heter en annan viktig grupp av växtplankton. De har två små svansar, eller flageller som de kallas, som gör att de kan röra sig genom vattenmassan. När näringsämnena börjar ta slut nära ytan kan de simma mot djupare vatten där det finns mer näring för att sedan simma mot ytan för att få solljus. De brukar därför dominera den senare delen av vårblomningen då näringsämnena brukar ta slut närmast ytan.

De flesta dinoflagellater har ett pansarliknande skal av olika plattor som består av cellulosa, precis som trä.

Bilden visar en koloni av dinoflagellaten Peridiniella catenata med fyra celler. Denna viktiga vårart verkar gilla talet fyra, för de sitter gärna ihop i kolonier om 4, 8, 16, 32 eller till och med 64 celler.

Mat åt många

Alla dessa växtplankton är favoritmat för hungriga djurplankton som hinn- och hoppkräftor liksom för många små larver av kräftdjur som föds på våren. Hungriga blåmusslor filtrerar vattnet och äter alla små plankton de kommer över efter den långa vintern. Dessa äts i sin tur av både fiskar och fåglar.

När vårblomningens alla kiselalger och dinoflagellater till slut dör, så sjunker de till botten och blir till årets bästa skrovmål för bottenlevande kräftdjur, maskar och musslor. Faktiskt faller en mycket stor andel till botten eftersom det så tidigt på året inte finns så många djurplankton i vattnet att de hinner äta upp allt. Framför allt kiselalgerna, med sina tunga skal, brukar falla ner på bottnarna och bilda ett fluffigt lager av ny fräsch mat. Dinoflagellaterna hinner oftast brytas ner mer på vägen ner.

Författare

Text och bilder av Helena Höglander, forskare på Institutionen för ekologi, miljö och botanik vid Stockholms universitet.

MER LÄSNING