Övergödning

Övergödning börjar med en alltför stor tillförsel av näringsämnen. För mycket näringsämnen leder till ökad tillväxt av exempelvis växtplankton. Mängden organiskt material ökar, och detta utlöser i sin tur en rad fysikaliska, kemiska och biologiska förändringar i växt- och djursamhällena, liksom förändringar i processer i och på bottensedimenten.

När produktionen av organiskt material överstiger den normala konsumtionen i systemet kommer överskottsmaterialet inte att brytas ner, och stora bottenområden kommer då att drabbas av syrebrist och minskande mängder bottenlevande djur. Många av dessa effekter hänger nära samman med och beror på vilken typ av område som påverkas; olika effekter kommer att dominera i olika områden. Östersjöområdet är, med sin långsamma vattenomsättning, särskilt känsligt för övergödning.

I ett brackvattenssystem som Östersjön, med starka naturliga barriärer som förhindrar vattenomblandning i vattenmassan och med dåligt vattenutbyte med angränsande hav, har övergödningssprocessen ett antal karaktäristiska drag. I ett annat havsområde kan utvecklingen och miljöeffekterna vara annorlunda.

Rena kväve eller fosfor?

En av övergödningens effekter är att blomningar av giftiga cyanobakterier ("blågröna alger" ) gynnas. Dessa organismer är kvävefixerande, vilket innebär att de kan ta till vara luftens innehåll av kvävgas till sin egen tillväxt. De kvävefixerande cyanobakterierna tillför Östersjön nära 400000 ton kväve per år. Det är lika mycket kväve som vi mäniskor tillför genom utsläpp.

För att cyanobakterierna ska kunna tillväxa behöver de stora mängder fosfor. Därför har man tidigare ansett att läsningen på problemet med giftiga algblomningar är att få bort utsläppen av fosfor, men det har visat sig att mängden fosfor i systemet hänger ihop med mängden kväve. Kväve i stora mängder ger ökad produktion av andra alger, vilket leder till mer syrefria bottnar. I de syrefria bottnarna frisätts fosfor, som kan användas till cyanobakteriernas tillväxt. Minskningen av kväve- och fosforbelastningen måste gå hand i hand, och svaret på om kväve eller fosfor ska minskas är...båda!

Avlopp och industrier

Från älvar och vattendrag kommer naturligt en hel del kväve och fosfor, som hamnar i havet. Ungefär en fjärdedel av den totala kväve- och fosfortillförseln via älvar kring Östersjön och Västerhavet härrör från naturliga källor. Men resten, alltså tre fjärdedelar, av tillförseln är antropogen, det vill säga orsakad av människan. I första hand är det utsläpp från reningsverk och industrier samt läckage från jordbruksmark och skogsmark som är de viktigaste källorna.

Människans största bidrag till näringsinnehållet i svenska vattendrag kommer från jordbruket. Tätorternas avloppsrening har förbättrats radikalt de senaste tiotal åren, och även industriernas utsläpp. Numera är det massafabriker och pappersbruk som står för merparten av de industriella utsläppen av näringsämnen till svenska kustvatten.

Vad kan man göra?

Den uppenbara lösningen på problemet med övergödning är naturligtvis att minska på näringstillförseln till havet. Men även om utsläppen minskas radikalt kommer det att ta lång tid innan detta får märkbara effekter. Därför utreds olika möjligheter till "genvägar".

En idé är att aktivt syresätta Östersjöns djupvatten. För detta kommer det att krävas att enorma mängder syrgas pumpas ner i bottenvattnet. Naturvårdsverket har finansierat två forskningsprojekt som ska utreda denna möjlighet.

En annan idé är att förbättra bindningen av fosfor till bottensedimenten. Forskning kring detta är i planeringsskedet.