Ett av de största hoten mot biologisk mångfald i vår natur är så kallade invasiva arter, det vill säga främmande växter och djur som av olika skäl förts hit och som snabbt kan sprida sig. Som ett led i att bemöta problemet har ArtDatabanken nu gjort en riskbedömning av drygt 1000 främmande arter, på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten och Naturvårdsverket.
– Detta är ett viktigt verktyg för att avgöra var insatserna främst bör sättas in, säger Susanne Eriksson på Havs- och vattenmyndigheten.

– Ungefär hälften av arterna på listan visade sig vara sådana som kan ha skadliga ekologiska effekter. Och just de marina arterna kan vara särskilt svåra att vidta åtgärder mot, eftersom de rör sig fritt över så stora områden. Ofta liftar de med fartyg på olika sätt. De kan följa med i fartygens barlastvatten eller sätta sig på skrovet och sprida larver på det sättet.

Bakgrunden till genomgången är EU:s arbete med att aktivt försöka hindra spridning av invasiva arter i samtliga medlemsländer, och nästa steg är att upprätta en nationell förteckning över vilka arter som är av särskilt intresse för Sverige. Det kan röra sig om redan etablerade arter som svartmunnad smörbult och japanskt jätteostron, men också sådana som bedöms vara på god väg, till exempel puckellaxen, och som kallas för ”dörrknackare”.

Enligt Susanne Eriksson är det viktigt att ha just dessa dörrknackare under särskilt uppsikt, inte minst ur ett krasst ekonomiskt perspektiv.
– Om vi haft resurser så skulle vi förstås vilja sätta in åtgärder mot alla de arter som utgör en risk, men det är inte rimligt. Nu handlar det om att prioritera. Och det absolut mest kostnadseffektiva sättet är ofta att sätta in snabba insatser för att utrota dem innan de hunnit etablera sig.