Sedan i fjol pågår ett projekt hos IVL där man studerar halterna av bland annat PCB och dioxin i fisk som sik, lax, öring och strömming i Östersjön, Vänern och Vättern.
– Läget är inte nattsvart utan vi har gott hopp om att vi ska kunna identifiera bestånd och platser där halterna är så pass låga att man ska kunna bedriva ett småskaligt fiske där man klarar gränsvärdena, säger Magnus Karlsson, forskare vid miljöforskningsinstitutet IVL, i en intervju för Sveriges radio.

I undersökningen har man sett att variationerna i gifthalt varierar mycket mellan olika arter och fiskeplatser. Projektet ska pågå i två år till. En förhoppning är man ska sedan ska kunna presentera olika faktorer som fisket kan förhålla sig till och som leder till att fångsterna klarar gränsvärdena för att få säljas som livsmedel.

Resultat från rapporten:
Sik – Halter i Vättern och Bottniska viken är förhållandevis låga och ligger i allmänhet långt under EU:s gränsvärden för saluföring. I Vänern är halterna generellt sett högre och ofta över gränsvärden för saluföring men det finns också exempel på fångster med låga halter. Halterna beror främst av fetthalten. Vänersik är generellt fetare och har därför högre halt.

Lax – Halterna varierar betydligt mellan olika år. 2016 och 2017 har halterna i lekvandrande lax fångad i Bottniska viken i genomsnitt legat strax under gränsvärdet för saluföring. Även i lax finns ett samband mellan dioxinhalt och fetthalt, däremot syns inget samband till storlek.

Strömming – Ett begränsat material har än så länge analyserats, men dessa tyder på halterna ligger under gränsvärdena i Bottenviken och Stockholms skärgård, medan halterna ligger över gränsvärdena i södra Bottenhavet.