I avhandlingen har författaren och medförfattare studerat kol- och kväveflöden förknippade med vattenlevande växtplankton. Med moderna metoder har forskarna mätt upptag av kol och relationen mellan nitrat- och ammoniumupptag hos enskilda celler. Det har gjort det möjligt att mäta hur mycket koldioxid olika arter av alger kan ta upp, samt vilken form av kväve algerna helst använder vid låga koncentrationer av näringsämnen och med alla samspel mellan olika organismer intakta.

Studierna visar att kiselalger, även under väldigt låga näringsförhållanden, kan stå för ett omfattande koldioxidupptag i den delen av ytvattnet som nås av ljus. Sannolikt gynnas kiselalgerna även av smådjur och bakterier som lever tätt runt kiselalgerna när tillgången på näring är låg.

Forskarna har även väckt hundra år gamla viloceller från en fjord som upplevt en ökande mängd övergödning under det senaste århundradet. På så sätt har forskarna även kunnat undersöka hur äldre generationer av kiselalger påverkas av den övergödning i fjorden som skett under det gångna århundradet. Resultaten visar att det finns en enorm variation inom en population av kiselalger när det gäller behov av närsalter på cellnivå. Kiselalgerna som population har alltså en mycket stor anpassningsförmåga till förändringar av närsaltskoncentrationer i miljön.