Det storskaliga, moderna fisket är omgärdat av ett detaljerat regelverk. Men det traditionella fisket i de fattigare delarna av världen är ganska oreglerat, eftersom det ofta betraktas som hållbart. Fokus för arbetet med traditionellt, småskaligt fiske har legat på att säkra tillgången till mat, utrota fattigdom och att ta tillvara marginaliserade fiskesamhällens intressen och rättigheter, när det ofta trängs undan av det industriella fisket.

Det internationella forskarteamet bakom den nya studien menar att deras undersökningar visar att uppfattningen om att traditionellt fiske är hållbart är felaktig. Genom att kombinera litteraturdata med analyser av satellitbilder från Google Maps har man kartlagt fisket med fasta nät inom den tropiska zonen och konstaterat att den här sortens fiske är omfattande.

På Kaledupa Island, en ö i Indonesien, har man detaljstuderat hur fisket med fasta nät har utvecklats under en 15-årsperiod. Undersökningen visar att näten har blivit fler, längre och finmaskigare. Enligt de senaste satellitbilderna finns det närmare 70 kilometer fasta nät i kustvattnen, längs en kust som är blott 60 kilometer lång.

Både antalet fiskar och antalet arter som fångas per nät har minskat dramatiskt i perioden under senare år till följd av de fasta näten. Av 575 kända arter runt Kaledupa Island har drygt 500 fastnat i näten, varav ett flertal tillhör hotade grupper som hajar och rockor. Näten är placerade i sjögräsbäddar som utgör barnkammare för korallrevens fiskarter, vilket gjort att mängden revfiskar halverats på ett decennium. Näten utgör också fysiska hinder som påverkar fiskarnas rörelsemönster och utbredningsområden.

Forskarna bakom studien menar nu att de lokala samhällena och deras myndigheter behöver hjälp med att utveckla regler som garanterar att det traditionella fisket kan bedrivas på ett hållbart sätt.