Det östra torskbeståndet är genetiskt unikt, anpassat efter de speciella förhållanden som råder i Östersjön. Om det beståndet försvinner kan det troligtvis inte ersättas av något annat. De senaste åren har storleken på torskbeståndet inte kunnat beräknas på ett säkert sätt, men med nya modellberäkningar klarnar bilden. Och läget verkar vara värre än man tidigare trott.

”Det finns för lite torsk i det östra beståndet för att vi ska vara säkra på att det klarar sig på lång sikt. Torskarna är små och magra, och varannan torsk dör av svält.” säger Joakim Hjelm, Institutionen för Akvatiska resurser på SLU och en av experterna i Internationella havsforskningsrådet, ICES, som ger vetenskapliga råd till EUs fiskeministrar.

Och medan torskarna svälter fortsätter fisket på skarpsill och sill, torskarnas stapelföda, i området. ICES har under flera år rekommenderat att detta fiske flyttas från området där torsken finns, för att lämna mer föda åt torsken. Hittills har denna rekommendation inte vunnit gehör. Problemet med att torsken svälter är komplext, och brist på sill och skarpsill är heller inte hela förklaringen till det dåliga torskbeståndet.

Fångstkvoterna för torsk i östra Östersjön sänktes med femton procent inför 2019, men ligger fortfarande långt över den nivå som ICES rekommenderade. Med den nya insikten om torskbeståndets tillstånd är det troligt att ICES kommer att förorda nollkvot på det östra torskbeståndet nästa år, enligt Joakim Hjelm.