Vitmärlan är en nyckelart på Östersjöns djupa bottnar, och är bland annat viktig som fiskföda. Vitmärlans fertilitet och embryonala förändringar har sedan 1970-talet använts som en indikator för olika typer av miljöförändringar, inklusive kemiska miljöföroreningar. Den här avhandlingen syftar till att förbättra dessa indikatorer och bidra till en mer holistisk förståelse för hur kemiska föroreningar påverkar vitmärlan. Olika typer av kemikalier tillförs ständigt vår miljö. För att förstå hur dessa kemikalier påverkar miljön behöver övervakning och riskbedömning använda en kombination av fysiska, kemiska och biologiska parametrar, och dessutom se till olika nivåer av biologisk organisation. Kunskap om hur effekter på cellulär nivå försämrar individens kondition och hur det i sin tur kan påverka hela populationer, kan hjälpa oss att snabbare förstå om något är fel. Avhandlingen visar att att missbildningar hos vitmärlans embryon kan upptäckas 20-30 km från punktkällor med kemiska föroreningar. Vitmärlans förmåga att tåla syrebrist påverkas negativt av kemisk stress, och Martin Reutgard föreslår en mekanistisk koppling på subcellulär nivå mellan oxidativ stress och dessa embryonala förändringar. Han visar också att undersökningar av subcellulära effekter ger ett ännu tydligare resultat än fertilitet, överlevnad och embryonala förändringar. Användning av detta mått skulle därmed förbättra vår förmåga att upptäcka stress på ett tidigt stadium. Med hjälp av en populationsmodell visas också att vitmärlepopulationen kan påverkas kraftigt om missbildningar hos vitmärlans embryon kvarstår på de nivåer som redan nu vanligen observeras i Östersjön.