Stationen ligger i Krabbfjärden i kommunen Trosa och hör till åtgärdsområdet Södermanlands yttre kustvatten. Här provtar Svealands kustvattenvårdsförbund oceanografiska basdata (salthalt, temperatur, siktdjup, syrehalt, näringsämnen och klorofyll) två gånger per år, i juli och augusti.
Vattnets salthalt spelar en mycket stor roll för de organismer som lever i havet. Endast få arter tål Östersjöns bräckta vatten. I Östersjön finns flera kraftiga salthaltsgradienter; från norr till söder, från kust till hav och från yta till djup. Normal salthalt i oceanernas vatten är 35 promille. Längs Svealands kust varierar den från 1 längst inne i vikar med stora sötvattensutflöden till drygt 6 i de södra delarnas utsjöområden. Djupvattnet är vanligen saltare eftersom vattnet blir tyngre ju saltare det är. Ofta finns minst ett språngskikt, dvs. en tydlig gräns mellan olika vattenlager.
Salthalten i ett vattenområde ger information om vattnets ursprung. Den används vid indelningen av typområden och för att korrigera referensvärden vid statusbedömningar. Den grå linjen visar medelvärdet för det större åtgärdsområde inom vattenförvaltningen dit stationen hör.
Temperaturen i ytvattnet varierar ganska kraftigt över året på våra breddgrader. Bottenvattnet håller oftast en jämnare temperatur, åtminstone i djupare områden.
Det som visas här är temperaturen på sommaren. Ofta bildas ett temperatursprångskikt när ytvattnet värms upp. Eftersom varmt vatten är lättare än kallt flyter det ovanpå det kallare djupvattnet.
Siktdjupet, eller vattnets klarhet, är en viktig egenskap i ett vattenområde. Siktdjupet påverkar hur långt ljuset tränger ner och därmed hur djupt växter kan leva. En tumregel är att dubbla siktdjupet är den nedre gränsen för var man kan finna fotosyntetiserande växter. Mätningen är enkel; en vit skiva sänks ned i vattnet tills den precis inte syns längre. Sedan höjs skivan försiktigt tills den nätt och jämt syns igen. Där är siktdjupet.
Siktdjupet används som ett mått på övergödning. Mycket näring ger rikligt med växtplankton vilket gör att vattnet blir grumligare. Men siktdjupet påverkas också av andra, naturliga faktorer, såsom brunfärgade humusämnen från land, liksom av olika grumlande partiklar som lera från botten eller från tillrinnande vattendrag. Grunda och kustnära områden har därför ofta sämre siktdjup än öppet hav. Den grå linjen visar medelvärdet för det större åtgärdsområde dit stationen hör. Nedan finns också en figur som visar stationens ekologiska status för siktdjup inom vattenförvaltningen.
Statusklassning av vatten är infört på EU-nivå för att göra miljötillståndet begripligt för alla. Klassningen görs med en femgradig skala. Målet är alla vattenförekomster ska ha minst god status.
Läs mer om ekologisk status
Kväve är tillsammans med fosfor ett av de viktigaste näringsämnena för växter. Tillförsel av dessa näringsämnen till en vattenmiljö är en naturlig och nödvändig förutsättning för livet. Det blir ett miljöproblem först när tillförseln ökar i sådan omfattning att ekosystemets ursprungliga karaktär, egenskaper och funktioner förändras. Då säger man att området är övergött eller eutrofierat. I havet är det vanligtvis kväve som är det näringsämne som begränsar tillväxten, men i vissa kustområden och i de flesta sjöar är det tillgången på fosfor som begränsar algtillväxten.
Om alger och växtplankton ska kunna utnyttja kväve i sin fotosyntes måste det finnas tillgängligt i rätt kemisk form, det vill säga som oorganiska nitrit-, nitrat- eller ammoniumjoner. Mätningar av totalkväve innefattar både direkt tillgängligt kväve och det kväve som är bundet i organismer, organiskt material och mineraler. I tre figurer visas dessa olika variabler. De grå linjerna visar medelvärdet för det större åtgärdsområde dit stationen hör. Längst ned finns också en figur som visar stationens ekologiska status för totalkväve.
Statusklassning av vatten är infört på EU-nivå för att göra miljötillståndet begripligt för alla. Klassningen görs med en femgradig skala. Målet är alla vattenförekomster ska ha minst god status.
Läs mer om ekologisk status
Fosfor är tillsammans med kväve ett av de viktigaste näringsämnena för växter. Tillförsel av dessa näringsämnen till en vattenmiljö är en naturlig och nödvändig förutsättning för livet. Det blir ett miljöproblem först när tillförseln ökar i sådan omfattning att ekosystemets ursprungliga karaktär, egenskaper och funktioner förändras. Då säger man att området är övergött eller eutrofierat. I havet är det vanligtvis kväve som är det näringsämne som begränsar tillväxten, men i vissa kustområden och i de flesta sjöar är det tillgången på fosfor som begränsar algtillväxten.
Om alger och växtplankton ska kunna utnyttja fosfor i sin fotosyntes måste det finnas tillgängligt i rätt kemisk form, det vill säga som oorganiska fosfatjoner. Mätningar av totalfosfor innefattar både direkt tillgängligt fosfat och fosfor som är bundet i organismer, organiskt material och mineraler I figurerna nedan visas dessa olika variabler. De grå linjerna visar medelvärdet för det större åtgärdsområde dit stationen hör. Längst ned finns också en figur som visar stationens ekologiska status för totalfosfor.
Statusklassning av vatten är infört på EU-nivå för att göra miljötillståndet begripligt för alla. Klassningen görs med en femgradig skala. Målet är alla vattenförekomster ska ha minst god status.
Läs mer om ekologisk status
Kisel är ett grundämne som är mycket viktigt för växter. Framförallt den stora och ekologiska viktiga växtplanktongruppen kiselalger är beroende av kisel för att bygga sina kraftiga skal. Kiselalgerna är de första som blommar i havet på våren, och de är mycket viktiga som föda för djurplankton som i sin tur utgör föda för många andra djur.
Klorofyll är ett pigment som finns i växtplankton och har en avgörande roll i fotosyntesen, alltså växternas omvandling av solenergi till växtmaterial och syrgas. Växtplankton fyller en mycket viktig funktion i kustens ekosystem och klorofyll används direkt i den sammantagna bedömningen av ekologisk status inom vattenförvaltningen. Växtplankton behöver näringsämnen som kväve och fosfor för att kunna föröka sig genom delning, vilket vi kallar för att algerna blommar. Alltför mycket näring orsakar kraftiga algblomningar.
Klorofyllmätning är en enkel och relativt billig mätmetod som ger ett mått på hur mycket växtplankton som finns i vattnet. Halten varierar dock mellan olika arter, och påverkas av näringstillgång och ljusförhållanden. Den tjocka grå linjen visar medelvärdet för det större åtgärdsområde dit stationen hör. Nedanför finns också en figur som visar stationens ekologiska status för klorofyll.
Statusklassning av vatten är infört på EU-nivå för att göra miljötillståndet begripligt för alla. Klassningen görs med en femgradig skala. Målet är alla vattenförekomster ska ha minst god status.
Läs mer om ekologisk status
Syrebrist i bottenvattnet uppstår ofta naturligt i områden där vattenomsättningen är begränsad eller där språngskikt förhindrar att bottenvattnet blandar sig med syrerikt ytvatten. Problemen förvärras dock av övergödning. Mer näring i vattnet orsakar god tillväxt av växtplankton vid ytan och det mesta faller så småningom till botten. Där krävs syre för nedbrytning.
Redan vid syrehalter under 4 milliliter per liter påverkas känsliga arter. När halten blir lägre än 2 så flyr fisk och andra djur som kan, och man säger att det råder syrebrist. De som inte kan eller hinner flytta på sig dör. En del musslor och andra djur är dock tåliga och kan överleva ganska långa perioder av syrebrist. När syret är slut så är vattnet syrefritt och det bildas giftigt svavelväte. Syrehalten anges då som negativ i proportion till svavelvätehalten. Endast svavelbakterier kan leva där. Den grå linjen visar medelvärdet för det större åtgärdsområde dit stationen hör.