Salthalten betyder mycket

Svealandskustens bräckta vatten påverkar växt- och djurlivet mycket kraftigt. Endast få arter klarar att leva i en sådan miljö. Den speciella blandningen av arter med ursprung från hav, som torsk och blåstång, respektive sötvatten, som abborre och kransalger, är välbekant för oss, men ovanlig i världen.

Salthalten längs Svealandskusten varierar från nästan sött i områden med stora sötvattensutflöden, till ungefär sex promilles salthalt i de södra delarna. Djupvattnet är ofta saltare. Normal salthalt i världens hav är 35 promille.


Salthalt 2008-2013. Mätvärden (i promille). Klicka på bilden för att se den i sin helhet och kunna förstora den.


Berättar om vattnets ursprung

Salthalten ger information om vattnets ursprung, det vill säga om det innehåller mycket sötvatten eller kommer från öppet hav.
Kartan visar på en kontinuerlig saltgradient i ytvattnet, från norr till söder. Lägst salthalt, under 5 promille, är det i norr, i södra Bottenhavet, där vattnet strömmar ner från Bottniska viken med alla dess stora älvar. De högsta halterna återfinns utanför Södermanlands kust, där salthalten är omkring 6 promille.
Det finns också en gradient från kust till hav. Den mest betydande utsötningen orsakar Mälarens stora utflöde genom Stockholm och Södertälje, samt flödet från flera stora vattendrag till de grunda fjärdarna vid Nyköping.


Används vid statusbedömning

Salthalten ger information om vattnets ursprung och påverkar statusbedömningen på två sätt.
För det första har salthalten varit en faktor man har utgått från då kusten indelats i ett antal typområden. De två typområdena norr om Väddö hör till södra Bottenhavet där referensvärdet för fosfor bedömts vara något lägre och referensvärdet för kväve är något högre än i Egentliga Östersjön.
För det andra används salthalten vid statusbedömningen för att uppskatta påverkan på kusten av sötvattenstillrinning från vattendrag. Sötvattenstillförseln medför en viss naturlig förhöjning av kväve- och fosforhalterna i kustvattnet och utifrån salthalten korrigeras referensvärdena för kväve och fosfor. Den mest betydande utsötningen, och därmed största korrektionen, görs i Stockholms innerskärgård och fjärdarna närmast Nyköping.


Källor:

Text: Jakob Walve och Carl Rolff, Svealands kustvattenvårdsförbunds miljöanalysfunktion vid Stockholms universitet
Figur ur rapporten Svealandskusten 2014, bygger på data insamlat av Svealands kustvattenvårdsförbund

Sök på havet.nu