Näringsämnet fosfor

Fosfor är tillsammans med kväve ett av de viktigaste näringsämnena för växter. Tillförsel av dessa näringsämnen till en vattenmiljö är en naturlig och nödvändig förutsättning för livet. Det blir ett miljöproblem först när tillförseln ökar i sådan omfattning att ekosystemets ursprungliga karaktär, egenskaper och funktioner förändras. Då säger man att området är övergött eller eutrofierat.

I havet är det vanligtvis kväve som är det tillväxtbegränsande näringsämnet, men i vissa kustområden och i de flesta sjöar är det tillgången på fosfor som begränsar algtillväxten. Om alger och växtplankton ska kunna utnyttja fosfor i sin fotosyntes måste det finnas tillgängligt i rätt kemisk form, det vill säga som oorganiska fosfatjoner. Mätningar av totalfosfor innefattar både direkt tillgängligt fosfat och fosfor som är bunden i organismer och mineraler.


Totalfosfor 2008-2013. Mätvärden (mikrogram per liter) respektive ekologisk status. Klicka på bilderna för att se dem i sin helhet och kunna förstora dem.


Mycket fosfor från bottnarna

På de båda kartorna visas dels de uppmätta halterna av totalfosfor för varje vattenförekomst, och dels den statusklassning som detta värde motsvarar. Statusklassningen påverkas av både uppmätta halter och av vad som kan anses naturligt för varje vattenförekomst. Kustnära områden med stor tillrinning från land har helt naturligt högre halter av fosfor än öppet hav.

Halterna är högst i de inre områden som påverkas från punktkällor och vattendrag liksom av fosforläckage från bottnarna under sommaren och uppvällning av fosforrikt bottenvatten från öppet hav.

Nya modellberäkningar har visat att man tidigare underskattat det naturliga fosforläckaget från land till vattendrag som mynnar i Stockholms och Södermanlands skärgård. Sedan 2013 är således referensvärdet höjt. Förändringen har förbättrat statusklassningen för flera områden. Den viktigaste förändringen är att några områden i Stockholms mellan- och ytterskärgård och utanför Norrtälje nu klassas som godkända, alltså gröna. Osäkerheten i klassningen av dessa områden är dock stor.


Här är det höga halter

Halterna av totalfosfor är lägst i norr och ökar ganska kraftigt söderut. Det är höga fosforhalter i Södermanlands kustområde, vilket ger otillfredsställande till dålig status. Den främsta orsaken är tillförsel genom uppvällande bottenvatten. På grund av den långvariga syrebristen i Östersjöns djupvatten har stora mängder fosfor frisatts från sedimenten i form av fosfat. Tillförseln är så stor att det i många av Södermanlandskustens fjärdar regelmässigt finns ett stort överskott av fosfor i förhållande till kväve trots att den lokala tillförseln generellt är liten.

I Himmerfjärden, där det också är hög totalfosforhalt, är däremot fosfathalten låg eftersom kvävetillskott från avloppsreningsverk och andra källor möjliggör algernas upptag av fosfat.
Läckage av fosfat från sedimenten bör ha stor betydelse även för den höga totalfosforhalten i Östhammarsfjärden under sommaren. Det mesta av detta fosfat tas dock upp av alger i fjärden. Den fria halten av fosfat är visserligen något högre än i omgivande vatten, men fortfarande mycket låg i förhållande till totalhalten.

Närmast Stockholm driver sötvattenstillflödet en utåtgående ytström som i sin tur skapar en inåtgående bottenvattenström, vilken kontinuerligt tillför fosfat till ytvattnet. Tillgång till både fosfat och oorganiskt kväve stimulerar stor produktion av planktonalger i innerskärgården.


Fakta om kartorna

Med totalfosfor menas summan av löst oorganiskt fosfor (fosfat), polyfosfater, löst organisk fosfor samt partikulärt bunden organisk och oorganisk fosfor. Totalfosfor mäts i mikrogram per liter. I första hand utnyttjar växter fosfat som näringskälla men även andra komponenter av totalfosfor är en potentiell näringskälla, eftersom de kan omvandlas till tillgängligt fosfat av mikroorganismer och genom den ultravioletta strålningens nedbrytning av organiska molekyler.

Koncentrationskartorna visar medianvärden från förbundets mätningar per havsområde, för samma period som statusklassningen. Färgskalan i det lägre intervallet är styrd av medianvärdets osäkerhet. Det betyder att om färgerna skiljer mer än en klass är det en analytiskt säkerställd skillnad. För höga värden ökar intervallet med ökande halt (geometrisk skala). Det är alltså mindre koncentrationsskillnad mellan områden med olika färger vid låga koncentrationer än vid höga.

Statusbedömningen baseras på medelvärden av så kallade ekologiska kvalitetskvoter, där varje mätvärde relaterats till ett referensvärde, jämförelsevärde.


Källor:

Text: Jakob Walve och Carl Rolff, Svealands kustvattenvårdsförbunds miljöanalysfunktion vid Stockholms universitet
Figur: ur rapporten Svealandskusten 2014, baserad på data insamlat av Svealands kustvattenvårdsförbund.


Sök på havet.nu