Näringsämnet kväve
Kväve är tillsammans med fosfor ett av de viktigaste näringsämnena för växter. Tillförsel av dessa näringsämnen till en vattenmiljö är en naturlig och nödvändig förutsättning för livet. Det blir ett miljöproblem först när tillförseln ökar i sådan omfattning att ekosystemets ursprungliga karaktär, egenskaper och funktioner förändras. Då säger man att området är övergött eller eutrofierat.
I havet är det vanligtvis kväve som är det tillväxtbegränsande näringsämnet, men i vissa kustområden och i de flesta sjöar är det tillgången på fosfor som begränsar algtillväxten. Om alger och växtplankton ska kunna utnyttja kväve i sin fotosyntes måste det finnas tillgängligt i rätt kemisk form, det vill säga som oorganiska nitrat- eller ammoniumjoner. Mätningar av totalkväve innefattar både direkt tillgängligt oorganiskt kväve och kväve som är bundet i organiska molekyler och organismer. Kvävebrist kan leda till blomning av blågröna alger, som kan utnyttja kvävgas som är löst i havsvattnet.
TTotalkväve 2008-2013. Mätvärden (mikrogram per liter) respektive ekologisk status. Klicka på bilderna för att se dem i sin helhet och kunna förstora dem.
Bäst i norr
I Svealandskustens yttre vatten finns en kvävegradient från norr till söder. Statusen klassas som god ner till Arholma. Lövstabukten i norr har en förhöjd halt jämfört med Bottenhavet, men statusen klassas ändå som god. Orsaken är påverkan från Tämnarån och Strömarån via Karlholmsfjärden, där statusen klassas som otillfredsställande. I gradienten från Östhammarsfjärden mot Ålands hav avspeglas halten för totalkväve i stort sett i statusklassningen, som går från dålig till god.
I Stockholms innerskärgård klassas statusen för totalkväve som otillfredsställande. Från den yttre delen av innerskärgården är statusen måttlig, men en koncentrationsgradient syns, med förhöjda halter i Trälhavet och österut längs farleden mot Sandhamn och norrut i Furusundsleden. Det finns dock också sammanhängande områden kring Ljusterö, Möja och Sandhamn där statusen bedöms som god. Statusen klassas också genomgående som måttlig i områdena från Baggensfjärden till Kalvfjärden samt i Värmdös inre kustvatten, trots att kvävehalten varierar en hel del. I områdena från Jungfrufjärden ner mot Mysingen däremot är gradienten mycket svag mellan inre och yttre områden.
I Igelstaviken och Hallsfjärden vid Södertälje är statusen för totalkväve måttlig, det vill säga bättre än i områdena något längre ut trots en något högre totalkvävehalt. Det beror delvis på den kompensation som görs utifrån salthalt, så att hänsyn tas till naturlig kvävetillförsel med tillrinnande sötvatten. Samtidigt tillförs betydande mängder kväve med Himmerfjärdsverkets utsläpp i områdena utanför Hallsfjärden.
Fakta om kartorna
Variabeln totalkväve innefattar inte kvävgas, men omfattar både kväve som är direkt tillgängligt för växterna och kväve som är bundet i organiska molekyler och organismer. Totalkoncentrationen av kväve varierar endast lite under sommartid och är därför ett bra mått på eutrofieringspåverkan. Totalkväve mäts i mikrogram per liter.
Koncentrationskartorna visar medianvärden från förbundets mätningar per havsområde under samma period som används för statusklassningen. Färgskalan i det lägre intervallet är styrd av medianvärdets osäkerhet. Det betyder att om färgerna skiljer mer än en klass är det en analytiskt säkerställd skillnad. För höga värden ökar intervallet med ökande halt (geometrisk skala). Det är alltså mindre koncentrationsskillnad mellan områden med olika färger vid låga koncentrationer än vid höga.
Statusbedömningen baseras på medelvärden av så kallade ekologiska kvalitetskvoter, där varje mätvärde relaterats till ett referensvärde, jämförelsevärde.
Källor:
Text: Jakob Walve och Carl Rolff, Svealands kustvattenvårdsförbunds miljöanalysfunktion vid Stockholms universitet
Figurer: ur rapporten Svealandskusten 2014, baserad på data insamlat av Svealands kustvattenvårdsförbund.