Glo, flada eller öppen vik

Östersjöns små grunda havsvikar definieras efter hur öppna de är mot havet. Detta påverkar vattenomsättningen, vilket har mycket stor betydelse för vilka djur och växter som lever där och därmed för vikarnas ekologi. Landhöjning och sedimentation gör att många vikars öppenhet minskar med tiden.


Från flada till glo

Många vikar faller inom definitionen för flador. Dessa är tydligt avgränsade vattenbassänger som avskilts från havet genom en undervattenströskel på cirka en halv till två meters djup. Vattenutbytet är dock ganska gott. När undervattenströskeln med tidens och landhöjningens hjälp rest sig ovan vattenytan, och viken endast har kontakt med havet vid väldigt högt vattenstånd har ett glo bildats.

En öppen vik, där man tidigare kunde fara in i med båt kan på 100 år förändras till en vasstäckt vik med svårforcerad grund mynning. Processen är helt naturlig, men tar olika lång tid beroende på läge längs kusten, havsbottens form, vattenrörelser och isförhållanden.

Det finns också vikar som saknar en tydlig tröskel, och istället avgränsas mot havet genom ett eller flera sund. Deras lugna vattenytor utgör ändå en kontrast mot den öppna kustens vind- och vågutsatta stränder.


Många varierande livsmiljöer

Kustens grunda områden har en större variation av livsmiljöer än den som råder i öppna havet. Östersjöns vikar är biologiskt olika varandra, och skiljer sig från söder till norr och från inner- till ytterskärgård. Vikarnas öppenhet mot havet har dock visat sig ha den största betydelsen för organismerna och ekologin.

En liten öppning mot havet och förhållandevis stor vattenspegel ger långsamt vattenutbyte. I sådana grunda miljöer värms vattnet upp snabbt på våren, vilket gynnar vårlekande sötvattensfiskar som mört, gädda och abborre. Större påverkan av sötvatten från land gör att salthalten, i alla fall periodvis, är lägre än i havet. Det lugna vattnet gör att organiskt material ansamlas och ger mjuka sedimentbottnar som påverkar flora och fauna.

Både växt- och djurlivet förändras från dominans av arter med marint ursprung på vågexponerad öppen kust, till dominans av arter med sötvattensursprung i de mest isolerade vikarna. Det minskade vattenutbytet och vikarnas vågskyddade läge gör också att vattnet blir mer stillastående. Filtrerande djur som, mer eller mindre stillasittande, livnär sig på partiklar från vatten i rörelse blir färre. Växtsamhället förändras till en dominans av arter som kan rota sig i de mjuka gyttjesedimenten, istället för att växa på klipp-, sten- eller sandbotten.

I miljöerna mittemellan, i skyddade men öppna vikar, kan organismer från både exponerade och lugna miljöer samexistera, och artrikedomen är som störst.


Text:

Joakim Hansen, forskare vid Stockholms universitets Östersjöcentrum och expert på grunda vikar. Publicerat 2015.

Sök på havet.nu