Aktuell syresituation

Syrefattigt djupvatten från öppna Östersjön har strömmat in i skärgårdens djupaste fjärdar. Det visar förbundets vertikalt högupplösta salt- och syremätningar. I flera fjärdar har nu allt vatten djupare än 60 meter mycket låga syrehalter. Det får konsekvenser för fisk och bottendjur, och medför att fosfor frisätts från bottnarna.

Kartan nedan visar djupvattnets väg in i mellanskärgården och figurerna illustrerar förändringen mellan åren. Mätningar finns på en djup centralpunkt i varje fjärd. Salt- och syrehalten har interpolerats mellan dessa punkter. Den grå ytan visar schematiskt bottentopografin med de största djupen i bassängerna och trösklarna mellan dessa. Stationen BY29 är en referensstation i öppna Östersjön där det är mer än 200 meter djupt. Vid låga syrehalter flyr eller dör fiskar och andra djur.


Diagrammen visar i profil hur salt- och syrehalt har förändrats mellan 2012 och 2013 längs den väg som visas i kartan, vilket är djupvattnets väg in i mellanskärgården. Klicka på bilderna för att se dem i sin helhet och kunna förstora dem.


Djupvattnet stoppas av trösklar

Mellan provtagningarna 2012 och 2013 ökade salthalten kraftigt på 50-80 meters djup i Stockholms norra ytterskärgård, samtidigt som syrenivåerna sjönk. Detta beror sannolikt på att djupvatten från öppna Östersjön nått skärgården genom djupa rännor nordost om Möja, troligen via djuprännan som går i syd-ostlig riktning norr om Möja och som vid station S56 möter en nord-västlig djuppassage. Stationerna längre norrut har fortsatt förhållandevis låg salthalt i bottenvattnet vilket visar att inflödet inte har nått ända dit, och inte heller kommit från det hållet.

Djupvatten från utsjön har också passerat tröskeln till de djupa fjärdarna som ligger väster och söder om Möja, och sänkt syrenivåerna kraftigt. Det har sedan strömmat vidare söderut till Kanholmsfjärden genom ett sammanhängande djupområde och över tröskeln till Nämdö- och Jungfrufjärdarna. Även om tröskeln till Nämdöfjärden är relativt djup, cirka 50 meter, är det tydligt att den begränsar flödet av det saltaste, tyngsta och syrefattigaste vattnet.

Salthalten är ungefär en promille lägre i Kanholmsfjärdens bottenvatten än i ytterskärgården, och ytterligare en promille lägre i Nämdö- och Jungfrufjärdarna. Trösklarna som avgränsar de sistnämnda fjärdarna gör att det syrefattiga vattnet inte når längre söderut. Från 2012 till 2013 har syrehalten sjunkit från 4 till 1 milliliter per liter i Kanholmsfjärden och från 5 till 3 milliliter per liter i Nämdöfjärden

Den grunda tröskeln mot Mysingen ser ut att effektivt stoppa vidare flöden av bottenvatten söderut. I detta område verkar bottenvatten istället komma in söderifrån och det är bara i den allra djupaste, södra delen av Mysingen som det bildas ett tydligt salthaltssprångskikt vilket medför en något försämrad syrehalt.


Innerskärgården inte drabbad

Försämringen av kustvattnets syretillstånd 2013 är tydlig också längs Södermanlands kust. Troligen är det även här inflöde av syrefattigt bottenvatten från utsjön som är orsaken. I Stockholms innerskärgård är det dock oförändrade eller högre syrenivåer 2013 jämfört med 2012.

Sammantaget var det 2013 omkring 57 kvadratkilometer bottenyta i Svealands kustområde som var drabbad av syrebrist, alltså mindre än 2,1 milliliter syre per liter vatten i bottenvattnet, vilket är en ökning med 17 procent sedan 2012. Ytan drabbad av syrebrist utgör dock mindre än 5 procent av den totala bottenytan under 10 meters djup.


Svår syrebrist i isolerade vikar

I många isolerade vikar, som Björnöfjärden, Vårgärdssjön och Säbyviken, är det dåligt med syre ända upp till temperatursprångskiktet. Samtidigt är klorofyllhalten i ytan låg och siktdjupet förhållandevis stort. Orsaken är en kraftig och förhållandevis grund skiktning, ett begränsat vattenutbyte med angränsande fjärdar, små arealer av grunda bottnar och måttlig avrinning från land vilket ger begränsad näringstillförsel till ytskiktet under sommaren. Det gör att produktionen avstannar under sommaren och att siktdjupet ökar.

I dessa och en del ytterligare områden med grund temperaturskiktning och dåliga syreförhållanden ända dit upp, som Edsviken och Brunnsviken, kan utbredningen av syrebrist inte bli särskilt mycket större än den nu är eftersom den styrs av skiktningsdjupet. Vindpåverkan gör att skiktningsdjupet vanligen ökar något mellan juli och augusti och utbredningen av syrebrist minskar. Däremot minskar ofta syrekoncentrationen ytterligare i vattnet under skiktningen vilket gör att arealen med helt syrefria förhållanden och svavelvätebildning kan öka under sommaren. I vissa fall blir hela vattenvolymen under skiktningen syrefri.


Källor:

Text: Jakob Walve, Svealands kustvattenvårdsförbunds miljöanalysfunktion, Stockholms universitet
Figur: ur rapporten Svealandskusten 2014 baserad på data insamlat av Svealands kustvattenvårdsförbund.


Läs mer om hur det fungerar med syrebrist:

Både i skärgården och i Östersjön som helhet är syrebrist i stor utsträckning kopplad till naturliga förutsättningar. Språngskikt försvårar omblandning med syrerikt ytvatten, och inflödet av nytt bottenvatten är ofta begränsat. Förutsättningarna är också ganska olika i djupa fjärdar jämfört med grunda områden eller trösklade vikar.

Sök på havet.nu