Miljötillståndet i Västerhavet

Västerhavet är salt, artrikt och har jämförelsevis god vattenomsättning, undantaget instängda fjordar och vikar. Området är starkt påverkat av fisket som pågår, som påverkar allt från fiskarter till hur mycket trådformade alger det finns i de grundare vikarna. En tidigare omfattande användning av giftiga båtbottenfärger sätter fortfarande sina spår i ekosystemet.

Överfiske ett stort problem

Överfiske orsakar problem för ekosystemet i Skagerrak. Det är direkt eller indirekt bidragande till att 150 svenska arter, däribland 20 fiskarter, idag är rödlistade. Förekomsten av många bottenfiskar, inklusive torsk, har minskat så kraftigt att framtiden för dessa bestånd är osäker. Torskbestånden i Nordsjön har glädjande nog ökat de senaste åren.

Påverkar hela ekosystemet

Bestånden av torsk i Västerhavet består bara till mycket liten del av gammal, stor fisk, som kan producera ägg/larver av hög kvalitet och med stor överlevnadsförmåga. Att stora rovfiskar, såsom torsk, försvinner ur ekosystemet kan få effekter i hela ekosystemet. I Skagerraks kustområden har detta troligtvis varit en bidragande orsak till att grunda vikar fylls av fintrådiga alger och att ålgräset försvinner. I Öresund, där det råder trålförbud sedan 1930-talet, har beståndet en normal storleksfördelning – och framför allt finns det fler stora individer.

Vissa miljögifter ökar

I många avseenden är miljögiftssituationen på västkusten bättre än i Östersjön, men utvecklingen går för vissa miljögifter åt fel håll. I Kattegatt ökar halten av kvicksilver i torsk, och koncentrationen av det perfluorerade ämnet FOSA och arsenik är högre i sill i Västerhavet än i andra havsområden. Glädjande nog har dioxinhalten i sill från västkusten minskat sedan 1990-talet, och ligger idag under gränsvärdet för att den ska kunna ätas utan restriktioner.

Tennföreningar kvar i systemet

Ett allvarligt problem är de höga halterna av organiska tennföreningar från båtbottenfärger. Trots att detta mycket giftiga ämne är förbjudet sedan 90-talet på mindre fartyg och båtar, både i Sverige och EU, återfinns gifterna fortfarande i sediment från farleder, hamnar och naturhamnar. Tributyltenn och andra organiska tennföreningar har länge använts som tillsats i båtbottenfärger. De organiska tennföreningarna som använts ibland annat båtbottenfärger är giftiga redan i mycket låga koncentrationer, och kan ge upphov till allvarliga skador på det marina livet. Bland annat har snäckor visats få hormonstörningar som medför att honorna parallellt med sina egna könsorgan utvecklar hanliga könsorgan. Analyser av sediment och snäckor från svenska kust- och havsområden, hamnar och marinor visar i många fall på skrämmande höga värden, men tack vare förbudet mot att använda båtbottenfärger med dessa ämnen har halterna minskat under senare år.

Ingen storskalig övergödning

När det gäller övergödning är situationen på västkusten inte lika allvarlig som i Egentliga Östersjön. I Västerhavets inre kustvatten finns dock områden som uppvisar övergödningssymptom, särskilt där belastningen av näring från land är hög och vattenutbytet begränsat. Tillförseln och halterna av kväve har minskat sedan 1990-talet, vilket tyder på att genomförda åtgärder har haft effekt.

Källor

Texterna är skrivna av redaktionen för havet.nu, som använder en mängd olika källor, exempelvis referensverk och facklitteratur.
Vid citering anges havet.nu som källa.

MER LÄSNING