Miljötillståndet i Egentliga Östersjön

Egentliga Östersjön är ett av världens mest förorenade havsområden.
Mycket beror på dess utsatta läge. Omringat av tätt befolkade landområden och med bara smala sund som förbindelse till världshaven blir alla utsläpp kvar länge. Kombinera detta med en vattenmassa som aldrig blandas om ordentligt och ett bräckt vatten där alla arter redan lever på gränsen av de tål. Resultatet blir ett hav som vi borde behandla med största försiktighet.

Övergödning ett svårt problem

Övergödning, eller eutrofiering, är ett allvarligt problem i Egentliga Östersjön. Sedan 1940-talet har tillförseln av de viktigaste näringsämnena kväve och fosfor till havsområdet flerdubblats. Detta har orsakat stora ekologiska förändringar. En del arter drar nytta av det ökade tillflödet av näring, medan andra får svårare att konkurrera och minskar i omfattning eller försvinner helt.

Eftersom de flesta människor föredrar den klara, näringsfattiga Östersjö som somliga minns från sin barndom, och eftersom ekonomiskt viktiga arter som t.ex. torsk påverkats negativt, anses övergödningen vara en negativ och oönskad utveckling. För att få en Östersjö med samma näringsstatus som den hade på 40-talet måste vi minska tillförseln med mer än hälften. Det är en svår politisk uppgift, eftersom det i så fall kommer att påverka allas vår livsstil.

En av övergödningens effekter anses vara att havsbottnarna drabbas av syrebrist. Idag är den syrefria bottenytan nära tre gånger större än för hundra år sedan. År 2017 beräknas ungefär 18% av bottnarna i Egentliga Östersjön, Finska viken och Rigabukten vara syrefria. Omkring 28% av bottnarna är påverkade av syrefattiga förhållanden.

Illa omtyckta algblomningar

Cyanobakterierna i Östersjön, eller blågrönalgerna som de också kallas, gillar samma väder som vi. Sommar och varmt, soligt och lugnt. Om det dessutom finns gott om fosfor i vattenmassan så massförökar de sig, blommar, och gör vattnet grumligt och omöjligt att bada i. När de dör flyter de i tjocka illaluktande sjok på ytan och ansamlas på stränderna. Inte konstigt att de är så illa omtyckta.

Men egentligen är de en mycket fascinerande grupp organismer med helt unika förmågor. Det var dessa bakterier som var först på jorden med att använda fotosyntesen och därmed tillförde syre till atmosfären. De har också en unik förmåga att göra om kvävgas till nitrat vilket alla andra växter och djur behöver.

Just Östersjön har dock inget ytterligare behov av användbart kväve, varför alla är överens om att dessa algblomningar borde minska.

Kris för torsken

Torskbestånden i Östersjön minskar på ett oroande sätt. I det östra torskbeståndet, som är det största av Östersjöns två torskbestånd, har torskarna börjat reproducera sig vid mycket mindre storlek än tidigare, vilket brukar vara ett symptom på ett stressat fiskbestånd. Tillståndet för Östersjöns västra torskbestånd är ännu sämre. Biomassan är i dag kraftigt reducerad och ligger långt under vad som anses vara en biologiskt hållbar nivå.

Torsken i Östersjön är speciell. Under årtusendena har den anpassat sig till den låga salthalten och klarar att föröka sig här trots det bräckta vattnet. Torskens befruktade ägg måste flyta i vattenmassan under en period, tills ynglen utvecklats. Västerhavstorskens ägg flyter vid ca 30 promilles salthalt. Så salt vatten finns inte i Egentliga Östersjön. Torskpopulationen som lever här har ägg som flyter redan vid 12 promille.

Även det modesta kravet går bara att uppfylla i de södra delarna. Området öster om Bornholm är den viktigaste lekplatsen. Men ofta är det syrebrist i det djupvatten som har tillräckligt hög salthalt för att äggen ska flyta. Denna syrebrist i bottenvattnet har förvärrats av övergödningen, vilket gör att torskleken lyckas alltmer sällan.

Källor

Texterna är skrivna av redaktionen för havet.nu, som använder en mängd olika källor, exempelvis referensverk och facklitteratur.
Vid citering anges havet.nu som källa.

MER LÄSNING