Vem äter vem

Ett ekosystem drivs av solen och består av grupper av organismer som fyller olika funktioner i näringsväven, exempelvis betare, filtrerare och rovdjur, i samspel med omgivande miljö. I Västerhavet är mångfalden av arter stor, och näringsväven kan vara mycket komplex. I Östersjöns ekosystem är näringsväven enkel jämfört med andra hav. Det finns endast få arter inom varje grupp vilket kan göra ekosystemet mer sårbart.

Växterna är basen

Alger och rotade vattenväxter utgör grunden i näringsväven. Utan dem skulle djuren inte kunna existera. Genom fotosyntesen skapar alger och växter syre och nytt material ur koldioxid, vatten och näringsämnen med solljuset som energikälla, något som inte djuren kan. Ett fåtal fastsittande alger och vattenväxter står för ungefär en femtedel av primärproduktionen, medan resten produceras av växtplankton. Alger och växter betas av olika djur som små djurplankton, snäckor, sjöborrar, anemoner, musslor och kräftdjur. Dessa äts i sin tur av större djur som maneter, fiskar och fåglar, vilka i sin tur äts av ännu större fiskar, rovfåglar och marina däggdjur. Mängden individer av olika arter i näringsväven styrs både underifrån och uppifrån. Sambanden är ibland komplicerade. Störningar kan få konsekvenser som är svåra att förutse och kan ta lång tid att återställa.

Sista länken i kretsloppskedjan

När djur i havet dör tar olika asätare och nedbrytare vid. Krabbor, nätsnäckor och sjöstjärnor är bland de första som börjar äta på de döda djuren. Döda sälar som flutit iland drar till sig trutar, och på västkusten kan döda valar på havsbotten locka till sig hajar. Asätarna spelar en viktig roll i det marina ekosystemet och dessa djur använder sina välutvecklade luktsinnen till att spåra upp doften av det som är dött. Asätarna behöver heller inte vara så snabba som rovdjur, eftersom deras byten inte kan fly undan.

Bakterier är nedbrytare som tar vid efter asätarna. Bakterier bryter även ner gamla alger och växtdelar. De förvandlar det döda materialet till dess ursprungliga beståndsdelar, som koldioxid, fosfor och kväve. Dessa ämnen kan åter tas upp av alger och växter, och i och med detta är det ekologiska kretsloppet i havet slutet.

Fastsittande, kallblodiga djur, som blåmusslan, är effektiva i att omvandla näring och energi till tillväxt. Foto: M Pennbrant/Azote

Stora energiförluster

Vid varje steg i näringskedjan sker en förlust av energi. Av den föda som ett varmblodigt djur äter tas cirka en tiondel tillvara för tillväxt, medan de resterande nio försvinner i form av avföring och urin, samt som koldioxid via andningen, eller som energikostnader i samband med rörelser och som värmeförluster. Fastsittande, kallblodiga djur som blåmusslan, är mer effektiva i sin näringsanvändning och kan använda en fjärdedel av den uppfångade näringen för sin tillväxt.

Strömmingen börjar sitt liv som växtplanktonätare. Den ändrar sina matvanor vartefter den tillväxer, och den vuxna strömmingen äter djurplankton och småfisk. Foto: T Dahlin/Azote

Ändrade matvanor

Många djurarter byter funktion i näringsväven under sitt liv. Strömmingen ändrar exempelvis sina matvanor allteftersom den växer. Nykläckta strömmingslarver är först betare och äter växtplankton. Senare övergår de till att äta små djurplankton, och som vuxna individer äter de småfisk.


Sidan uppdaterad i juni 2019.