Bild: Balachandra Louis/Shutterstock

På väg mot en fungerande havspolitik

Hur ska vi ta hand om våra hav? Kjell Grip har brottats med denna fråga under många år, från starten på 1960-talet till där vi är idag. Han guidar oss genom en historia kantad av svårigheter och problem, men också av stora framgångar och samarbete mellan engagerade människor världen över.

Historien gör sitt avstamp på 1950-talet, i en värld som fortfarande slickar sina sår efter andra världskriget. Sverige kom relativt lindrigt undan i kriget, och industriproduktionen var i huvudsak intakt. När miljödebatten kom igång så kunde Sverige tidigt lägga resurser på att börja arbeta med dessa frågor. Vi blev på så sätt ett föregångsland.

Händelserika årtionden

Under 1960- och 1970-talen började det hända saker världen över, och inte minst i Sverige. Det var också under denna tid som stora miljöorganisationer, som Världsnaturfonden, Greenpeace och Jordens vänner, startade. Det är också vid denna tid som Kjell påbörjar sitt arbete för en bättre hantering av havsmiljöfrågor.

I Sverige inrättades Statens Naturvårdsverk och Statens Planverk, vi fick både en naturvårdslag och en miljöskyddslag, och riksplaneringen kom igång. År 1972 var Sverige värd för FN:s stora miljömöte, som hölls i Stockholm. Vid mötet stod det klart att många länder hade kommit igång med miljöarbetet och såg samma miljöproblem som vi. Engagemanget i samhället växte. Fokus låg dock fortfarande på landsidan.

- Människan är en landvarelse, och den stora havsytan verkar oändlig. Kunskapen om den marina miljön var vid den här tiden liten. Det som fanns under havsytan, det fanns inte i allmänhetens mening, berättar Kjell.

Splittrad forskning

Det skulle dröja innan frågor kring naturskydd till havs och den marina miljön i sin helhet började hanteras. I slutet på 1970-talet tillsattes Havsresursdelegationen, som fick till uppgift att ”upprätta ett övergripande program för havsutnyttjande, miljöskydd samt forskning och utveckling rörande havet”. Vid den tiden fanns det nästan ingen lagstiftning för den marina sidan att luta sig emot i miljöarbetet. Kjell arbetade i delegationen, som började med att undersöka hur havsforskningen var organiserad och hur den fungerade. Havsresursdelegationens slutsats var att den marina forskningen var splittrad, fördelad på en rad olika institutioner med väldigt lite samverkan mellan varandra. Forskningen lydde under den här tiden under hela elva olika departement.

Försök till samordning

Det fanns ett stort behov av att samordna användning och inköp av dyr utrustning och forskningsfartyg, och även av stöd till myndigheterna i miljöövervakningsfrågor. Efter utredningar och på uppdrag av regeringen bildades därför tre marina centrum år 1989, med hemvist på universiteten i Umeå, Stockholm och Göteborg. Men Havsresursdelegationen var kritisk. I de marina centrumens instruktioner stod inte särskilt mycket om samordning mellan dem.

Ett nytt försök att överbrygga splittringen gjordes år 2008, då regeringen beslutade om att inrätta Havsmiljöinstitutet, som från början fick i uppgift att svara för den samordnade forskningen. Det gällde inte bara inköp av dyr utrustning, utan hade även med bättre samordning av miljöövervakningen i landet att göra. Man ville att Havsmiljöinstitutet skulle bidra till bättre analyser till stöd för de myndigheter som arbetade på den marina sidan. Men att få till ett fungerande samarbete gick fortfarande trögt.

År 2013 utvärderades Havsmiljöinstitutet av Statskontoret. I utvärderingen påpekades det att det fanns en konkurrenssituation mellan framförallt Stockholms och Göteborgs universitet, och att konkurrensen behövde upphöra för att få till en bra samordnad stödfunktion för myndigheter ute i landet.

Departementen styr

Vad är då skälet till att samordning är så svår att uppnå? Har lärosätena så svårt att komma överens?

- Det har inte så mycket med lärosätenas förmåga till samarbete att göra. Problemen med samordning härrör nästan alltid från departementen. Om det finns samordningsproblem mellan olika departement så smittar det av sig till de myndigheter som lyder under respektive departement. Statsrådsberedningen har en samordnande funktion i regeringskansliet, men även där har man hittills gått bet när det gäller de marina frågorna, säger Kjell.

Kortvarig glädje

Kjell anser att Sverige genom åren saknat en sammanhållen marin politik. Ett steg i rätt riktning togs i en regeringsskrivelse 2005 med rubriken ”En nationell strategi för havsmiljön”. Naturvårdsverket omorganiserades och fick en särskild havsmiljö­enhet samt ansvar för en samordningsgrupp, SamHav, bestående av 16 olika myndigheter som hade marina frågor i sin instruktion.

- Detta kan man säga var första gången som Sverige kunde bedriva en sammanhållen marin politik.

Glädjen över detta blev dock kortvarig. Redan efter några år genomfördes en stor organisationsförändring av Sveriges havsförvaltning. Den nytillträdda regeringen inrättade en ny myndighet, Havs- och vattenmyndigheten. Fiskeriverket lades ner, och en stor del av Naturvårdsverkets uppdrag i vattenfrågor, inklusive SamHav, flyttades till Havs- och vattenmyndigheten. Frågor om mark, luft, sötvatten och hav hänger samman, och Kjell poängterar att det finns fördelar med att dessa frågor behandlas av en och samma myndighet.

- Jag tycker att det hela blev lite av en halvmesyr. Nya ministrar vill ofta lämna något slags avtryck, och avtrycket är ibland viktigare än eftermälet, säger Kjell.

Fiske med starkt lagstöd

Kjell har under åren ofta stött på konflikter mellan olika verksamheter till havs. Ett vanligt exempel är fisket, som ofta hamnar i konflikt med naturvårdsintressen. Fisket har en stark lagstiftning och starka påtryckargrupper i förhållande till annan verksamhet.

- Det är det storskaliga industri­fisket som orsakar problemen. Det småskalig­a kustfisket lider själva av industrifisket, och länderna har ännu inte fått någon riktig ordning på detta. Det har blivit tydligt att industrifisket stör ekosystemen på ett sätt som är till nackdel för andra aktiviteter.

Till syvende och sist är det länderna själva som bestämmer om de vill göra som man har kommit överens om.

Tålamod, tålamod...

Det tar tid att få till en havsförvaltning som fungerar och en planering av havsmiljön som är hållbar, och det internationella samarbetet är viktigt.

- När man arbetar med politiska frågor så tar det tid, och ofta hakar det upp sig på småsaker. Det internationella samarbetet är viktigt, men man måste också komma ihåg att de internationella organisationerna aldrig blir starkare än vad länderna tillåter dem att vara. Till syvende och sist är det länderna själva som bestämmer om de vill göra som man har kommit överens om.

Toppar karriären

Kjell har ägnat sin karriär åt att hitta sätt att hantera havsmiljön på ett hållbart sätt. Han toppar sin karriär genom att sammanställa historien om havsförvaltningens utveckling i en doktors­avhandling. Det finns inte så många andra, om ens någon, som har sådan grundläggande kunskap om hur allting gått till, och avhandlingen är ett mycket värdefullt underlag för framtidens arbete mot en god havsmiljö. På frågan vad som förvånade honom mest när han skrev sin avhandling svarar han: Ingenting förvånade mig. Jag var ju med.

Ökande havsintresse

Kjell har följt utvecklingen av den marina politiken från nästintill ingenting till där vi är idag. Vägen har varit lång, men Kjell ser ändå ljust på framtiden där de marina frågorna kan komma att få större utrymme.

Ingenting förvånade mig. Jag var ju med.

- Det politiska intresset för havet går i vågor, och för närvarande ökar intresset både i Sverige och globalt. Även forskningen utvecklas, och i det framtida marina arbetet kommer samarbetet mellan den natur- och samhällsvetenskapliga forskningen, i sin rådgivande roll till regering och myndigheter, att bli allt viktigare.

Kjell Grip började sin karriär 1971 på länsstyrelsen i Älvsborgs län. Han var avdelningsdirektör i Delegationen för samordning av havsresursverksamheten under 1980-talet, och har arbetat som sekreterare i utredningar om vattenbruk och vindkraft. I slutet på 1980-talet var han chef för Havsresursdelegationen, och under 1990-talet chef för Naturvårdsverkets enhet för marin forskning. Kjell Grip har även arbetat med internationella frågor, bland annat inom FN och Helcom. På 2000-talet var han avdelningsdirektör vid Vattenmiljöenheten, Naturvårdsverket, med särskilt ansvar för det marina området. År 2018 disputerade han vid Institutionen för ekologi, miljö och botanik vid Stockholms universitet.

TEXT:
Kristina Viklund, redaktionen

MER LÄSNING

Bild: {{item.image_copyright}}

{{item.item_head}}

{{item.ii_caption}}

Laddar nästa artikel..