Goda grannar gynnar kustens rovfiskar
Abborren och gäddan har minskat kraftigt längs stora delar av Östersjökusten, och i stället har storspiggen tagit över. Den här förändringen påverkar hela ekosystemet i de grunda vikarna, och ger ungefär samma symtom som övergödning. Vissa områden verkar dock vara bättre än andra på att stå emot de här förändringarna. Hur kommer det sig?
De senaste decennierna har storspiggen – en liten, anpassningsbar och tålig fisk – ökat kraftigt i Östersjön. Uppskattningsvis har spiggarna blivit ungefär fem gånger så många i Bottenhavet de senaste 15 åren, och ungefär 13 gånger så många i Egentliga Östersjön de senaste 20 åren.
Spiggen spenderar större delen av sitt liv ute till havs, men när det är dags att leka så simmar den in till kusten. Här leker den i grunda strandnära områden, ofta i samma vikar som kustens stora rovfiskar abborre och gädda leker i. Rovfiskarna äter gärna den lilla energirika spiggen, och goda rovfiskbestånd kan därför hålla nere mängden spigg i viken. Men i takt med att bestånden av abborre och gädda har försvagats och spiggen har ökat så finns det ofta mer spigg än vad abborren och gäddan klarar av att äta upp. Då blir plötsligt rollerna ombytta – spiggen börjar äta abborrens och gäddans ägg och larver, och stör därmed rovfiskarnas reproduktion.
I längden kan detta leda till att spiggen tar över helt, och att abborren och gäddan i stort sett försvinner. De senaste decennierna har vi sett detta ske i allt större områden, där spiggens dominans har ökat över tid och dessutom spridit sig längre och längre in i skärgården – en utveckling som har kallats ”spiggvågen”.
Påverkar hela ekosystemet
Spiggen har varit en del av Östersjöns ekosystem ända sedan inlandsisen smälte för 10 000 år sedan, och den spelar också en viktig roll i ekosystemet som föda för många fiskar och fåglar. Men när den ökar så kraftigt som den har gjort de senaste åren, och tar över allt större kustområden, så skapar det problem. Spiggen har nämligen en stor aptit inte bara på andra fiskars ägg och larver, utan även på tångmärlor och andra små kräftdjur. De här små kräftdjuren är viktiga för ekosystemet genom att de betar ner de trådalger som annars lätt tar över och skuggar viktig bottenvegetation, exempelvis blåstång. Om de små betande kräftdjuren minskar så påverkas därför både vattenkvaliteten och undervattensskogarna negativt, och med dem försvinner viktiga livsmiljöer för småfisk och andra smådjur. Eftersom abborren och gäddan dessutom är populära arter för fritidsfisket så finns det mycket som talar för att vi vill undvika att spiggen fortsätter att breda ut sig.
Till vänster: Kustområden där abborren och gäddan lyckas trycka ner spiggen har ofta en mindre mängd trådalger, vilket gynnar bottenvegetationen.
Till höger: Då spiggen äter ägg och larver från abborre och gädda, samt även tångmärlor och andra smådjur som annars betar ner trådalger, så är det ofta ont om rovfisk och gott om trådalger i spiggdominerade områden. Foto: Ulf Bergström
Rovfisken kämpar emot
I en ny studie ville vi därför titta närmare på vad som gör att vissa områden är bättre än andra på att stå emot spiggvågen och behålla starka rovfiskbestånd. Vi analyserade ett stort antal provtagningar av fiskyngel längs den svenska Östersjökusten från de senaste 20 åren. I analyserna såg vi att en större tillgång till grunda och vågskyddade områden, vilka utgör viktiga livsmiljöer för abborrar och gäddor, gjorde det lättare för rovfiskarna att behålla sin dominans. Det verkar som att om det finns gott om habitat i närheten så har abborrarna och gäddorna ”grannar” som kan rycka in och hjälpa till mot storspiggen.
Men vad vi också kunde se var att den positiva ”granneffekten” försvann när det fanns gott om gråsäl och storskarv i området. Gråsälen och storskarven har ökat kraftigt i Östersjön de senaste decennierna, vilket är en stor framgång för arbetet med att skydda en gång hotade arter. Men nu har de här toppredatorerna i stället blivit så talrika att de i vissa områden kan trycka ner bestånden av vuxen abborre och gädda. Den positiva effekten av tillgång till närliggande habitat verkar alltså kunna försvinna när skarven och sälen äter upp och stör abborren och gäddan så pass mycket att det inte längre finns några ”grannar” som kan rycka in.
Man skulle kunna tänka sig att fiske borde ha samma effekt på abborre och gädda som säl och skarv har. Här såg vi dock ingen sådan effekt. En bidragande orsak kan vara att det är svårt att mäta fiske på ett bra sätt, men troligen återspeglar det här resultatet främst att fisketrycket på gädda och abborre längs kusten i dagsläget är lågt i jämförelse med hur mycket fisk som sälen och skarven äter. Däremot finns det andra studier som tyder på att ett högt fisketryck längre tillbaka i tiden har bidragit till att bestånden av abborre och gädda har minskat längs kusten.
Slutligen såg vi också att rovfisken hade lättare att hålla emot spiggvågen när vattnet i viken värmdes upp snabbt på våren. Tidigare studier visar att abborren och gäddan leker tidigare och att deras larver växer snabbare när det är varmt. Det gör att larverna snabbare kan växa till en storlek som gör att spiggen inte längre kan äta dem, och i stället kan de små gäddorna och abborrarna börja äta av de minsta spiggarna. Varmare vatten verkar alltså kunna ge abborren och gäddan ett övertag så att de lättare kan hålla spiggen stången.
Storspiggen har ökat kraftigt i Östersjön de senaste årtiondena och dominerar nu i stora kustområden. Men starka gäddbestånd kan hålla tillbaka spiggvågen. Foto: Ulf Bergström
Allt hänger ihop
Den ökande mängden storspigg och de konsekvenser den får för resten av ekosystemet är ett bra exempel på hur allt i havets ekosystem är sammanlänkat. Storspiggen har troligtvis inte bara gynnats av att mängden abborre och gädda har minskat, utan även av att mängden torsk och stor strömming minskat i utsjön, då de också äter spigg. Att mängden stor strömming har minskat skulle också kunna vara en bidragande faktor till att gråsälen söker sig längre in i skärgården för att äta mer abborre och gädda – och på så sätt gynnar spiggen. De här invecklade samspelen mellan arter, och mellan olika områden i Östersjön, betyder att det är viktigt att ta ett helhetsgrepp när det kommer till förvaltningen av viktiga fiskar som abborre och gädda. Förvaltning av livsmiljöer, av fiske och av predatorer som säl, skarv och spigg är alltså tätt sammankopplade. Allt hänger ihop, och vi behöver förstå de komplexa sambanden för att på ett effektivt sätt kunna skydda och återställa kustens arter och livsmiljöer.