Forskarminnet
Havsforskning innebär hårt arbete, strikt metodik och envis jakt på nya rön. Men också speciella ögonblick som sällan platsar i en vetenskaplig rapport. I detta nummer minns Martina Blass hur hon en dag råkade på en mycket, mycket gammal ål.
Martina Blass är miljöanalytiker vid Institutionen för akvatiska resurser, Sveriges lantbruksuniversitet.
"För ett par år sedan fick vi ett ovanligt tips till Kustlaboratoriet på SLU. En familj hade hittat en död ål i sin brunn och de trodde att den funnits där väldigt länge. Jag bad dem frysa ner den och skicka den till oss. Ålen var väldigt liten och smal, men den var hel, och vi lyckades plocka ut ålens hörselstenar, eller otoliter. Om de är i bra skick kan man räkna årsringarna i dem precis som när man åldersbestämmer ett träd, och spänningen var stor när vi satte dem i mikroskopet. Vi började räkna. Och det var helt otroligt. Det var jättemånga årsringar! När vi kom till 88 blev det så tätt mellan ringarna att det inte gick att räkna fler.
Efteråt började jag fundera. Man har ju hört talas om hur man förr kunde släppa ner en ål när man borrade en ny brunn, för att den skulle hålla vattnet rent. Och herregud, det här huset var byggt på 1920-talet! Har den stackaren funnits där nere ända sedan dess? Vad har den kunnat leva på? Och vad är det som ger oss rätten att använda djur på det här sättet? Det var sådana tankar man fick.
Samtidigt var det såklart kul att hitta en så gammal fisk. Det kanske inte har så stor vetenskaplig betydelse, och ingen direkt koppling till hur vi förvaltar arten i våra hav, men det väcker folks nyfikenhet . ”Urshultsålen”, som den fick heta, fick stor uppmärksamhet i TV och tidningar och nu tänker familjen som hittade den anmäla den till Guinness rekordbok. Och jag tror att allt som får folk att prata om arten är någonting bra!"