Delat hav - delat ansvar

Tung fartygstrafik tvärs igenom alfåglarnas övervintringsområde söder om Gotland. Sanduttag och vindkraft i ett viktigt fiskeområde mellan Polen och Sverige. Fritidsbåtshamn i känslig kustmiljö. Det är exempel på skilda intressen som havsplanering kan hjälpa till att hantera. Havsplanering är ett viktigt verktyg för att med en helhetssyn samordna olika intressen och balansera bevarande och nyttjande av våra hav på ett hållbart sätt.

Vi är många som ska samsas om havet och utmaningarna spänner över nationsgränser, språk, kunskapsområden och förvaltningssystem. Havet är viktigt för oss alla, men begränsat i både yta och återhämtningsförmåga. Storskaligt fiske, materialutvinning, sjöfart och konsekvenser av klimatförändringar utövar ett allt större tryck på havets resurser och ekosystem.

Samtidigt finns förhoppningar om att lösningar på många av samhällets utmaningar finns till havs. Exempel på så kallad blå tillväxt är energi från vågor och tidvatten, klimatsmart mat från havet, eller nya mediciner från havet. Balansgången mellan överutnyttjande och hållbar användning är svår och frågan är hur mycket vi kan nyttja havets resurser utan att äventyra havsmiljöns återhämtningsförmåga. Havsplanering är ett sätt att försöka enas om detta.

Gränsöverskridande

Havets användare känner inga nationsgränser. Finländare fiskar i svenska vatten, svenskar i danska vatten. Vindkraftentreprenörer behöver områden till havs och på land för transport och montering och för att säkra energiförsörjningen behöver elsystem kopplas över landsgränserna. Sjöfart, fiske och försvarsmakt ska fungera jämte boende, turism och skyddade områden för djur- och växtliv. I havsplanering gäller det att ha en helhetssyn över alla intresseområden och hur dessa kan samexistera med en så liten negativ påverkan som möjligt.

Sommaren 2014 beslutade EU om ett direktiv för havsplanering som ska gälla i alla länder. Beslutet togs efter att man sett behovet av samordning och utveckling över större havsområden och nationsgränser. Tanken är att varje EU-land fritt ska kunna planera sin havsverksamhet, men att planeringen för de gemensamma havsområdena samordnas med gemensamma minimikrav. I Sverige har Havs- och vattenmyndigheten under tre år haft en omfattande process med samråd där alla varit inbjudna att tycka till. I december 2019 lämnas tre förslag på havsplaner för Västerhavet, Östersjön och Bottniska viken till regeringen. Detta är första gången som Sverige tar fram nationella havsplaner som försöker förena näringspolitiska och sociala mål med miljömål. Efter att regeringen antagit havsplanerna kommer de att vägleda kommuner, regioner och nationella myndigheter i deras arbete med havsförvaltning och planering.


Tung fartygstrafik tvärs igenom skyddade områden är ett av många exempel på konflikter ute till havs. Foto: Andrea Morf

Havsplaneringens utmaningar

EU-direktivet kom som ett välbehövligt rättesnöre och en piska för medlemsstaterna och har i vissa länder fungerat som en drivkraft för den nationella havsplaneringen. År 2021 ska länderna skicka in färdiga, samordnade planer till EU, men det är stor skillnad på hur långt man har kommit. Medan vissa länder har klara och antagna planer har andra nyss börjat. Som morot och för att stödja samverkan, samordning och kompetensutveckling delar EU ut forsknings- och utvecklingsmedel. Sedan tidigt 2000-tal har en rad länder, regionala organisationer och forskningsinstitut samverkat för att driva projekt och utveckla handlingssätt för havsplanering.

Havsplanering görs inte i en handvändning, utan är tvärtom en komplex process som tar flera år att genomföra. Havet kräver ett fyrdimensionellt tänkande i både rum och tid och kunskapsluckorna är stora. Vitt skilda aktörer och förvaltningsområden berörs och behöver länkas ihop och balanseras mot varandra. Över nationsgränser blir det ännu mer komplicerat. Länderna har inte bara olika planeringssystem, de prioriterar även nyttjande av havet på varierande sätt. Och om det inte vore nog kan havsförvaltningen skilja sig åt även inom det egna landet. I Sverige överlappar Havs- och vattenmyndighetens nationella planer med delar av det havsterritorium som kommunerna ansvarar för. Medan de nationella havsplanerna ska antas av regeringen tar kommunfullmäktige beslut i de 82 svenska kustkommunerna.

EU:S HAVSPLANERINGSDIREKTIV

Sommaren 2014 inrättade EU ett direktiv för havsplanering som sedan 2016 är införlivat i medlemsländernas nationella lagstiftning.
EU-länderna ansvarar nationellt för planering av sina havs- och kustområden och ska senast 2021 ha tagit fram nationella havsplaner. Havsplanerna ska bidra till både blå tillväxt och till att EU:s miljömål om god miljöstatus uppnås. Medlemsstaterna ska i sina planeringar ta hänsyn till samspelet mellan land och hav, samordna över gränserna och ta hänsyn till sociala, ekonomiska, säkerhets- och miljöaspekter.
EU driver även en grupp med medlemsstaternas havsplaneringsexperter som möts cirka två gånger per år.
Inom Östersjön driver organisationerna HELCOM och VASAB en gemensam expertarbetsgrupp för havsplanering med mål att utveckla både kunskapsbas och havsplanering. De har varit centrala i det framgångsrika gränsöverskridande utvecklingsarbetet.

Framtidens möjligheter

Havsplanering har i de flesta kommuner länge har varit lågprioriterat i förhållande till frågor som rör infrastruktur, vård, skola och omsorg. Genom den nationella havsplaneringen har havsperspektivet aktualiserats, men kunskaps- och kompetensbehoven hos många kommuner är fortfarande stora. Dessutom vet fortfarande få landkrabbor vad havsplanering är för något och hur mycket de faktiskt själva kan påverka den. Fiskare och friluftslivsaktörer är exempel på två grupper med olika behov som ska inkluderas i havsplaneringen. Att skapa förståelse och förtroende mellan dessa grupper och myndigheter är viktigt. Att diskutera, skapa ömsesidig förståelse och lära av varandra över sektorer, nivåer och gränser är en av hörnstenarna i havsplanering.

De senaste årens projekt inom havsplanering har skapat insikt om behoven av samordning och utbyte och möjliggjort för planerare, politiska beslutsfattare och havets användare att mötas och samarbeta. Förutom bättre kunskap har de även lett till praktisk problemlösning över gränserna. För att stödja detta behövs fortsatta initiativ och tydliga mandat, men även en ny generation socialt kompetenta och kunniga planerare som kan leda samarbeten över gränser, såväl på land som på vatten.

Internationella projekt
EU och Östersjöländernas forskningsråd har genom BONUS-samarbetet stött flera internationella projekt, däribland BaltSpace, ett första tvärvetenskapligt forskningsprojektet med syfte att kartlägga utmaningar och möjligheter att samverka i en gränsöverskridande havsplanering och utveckla råd till beslutsfattare och användare samt BONUS BASMATI, som utvecklar verktyg för att arbeta med ekosystemansatsbaserad havsplanering. Baltic SCOPE och uppföljaren Pan Baltic Scope är internationella utvecklingsprojekt där ansvariga havsplaneringsmyndigheter samarbetar med regionala organisationer och forskningsinstitut för att främja havsplanering över gränserna i Östersjön.
Läs mer:
European MSP platform (webbsida)

The IOC Marine Spatial Planning Programme (webbsida)

Marine spatial planning - past, present, future (bok)

Towards sustainability of marine governance from a stakeholder integration perspective: challenges and enablers for stakeholder involvement in transboundary Marine Spatial Planning (MSP) in the Baltic Sea Area. Artikel i vetenskaplig tidskrift.

Can tools contribute to integration in MSP? A comparative review of selected tools and approaches. Artikel i vetenskaplig tidskrift.
TEXT OCH KONTAKT:
Andrea Morf, Havsmiljöinstitutet och Nordregio.
andrea.morf(snabel-a)gu.se

MER LÄSNING

Bild: {{item.image_copyright}}

{{item.item_head}}

{{item.ii_caption}}

Laddar nästa artikel..