Bild: Helen Sköld

Fallet med de försvunna blåmusslorna

I generationer har barnen på västkusten fiskat strandkrabbor med en öppnad blåmussla fastknuten i ett snöre. Många minns också lyxen att kunna samla välväxta musslor till en god soppa. Men idag är det svårt att hitta vilda blåmusslor längs kusten. Vart har de tagit vägen?

Det började i slutet av 1990-talet. Från olika håll kom uppgifter om att musslorna verkade ha försvunnit, och under de följande åren gjordes flera oroväckande observationer. Ibland var det fråga om rena massdöden, som 2007 då stora mängder skal spolades upp på stranden i Koljöfjorden i Bohuslän. Skalen kom från ett bestånd som ”alltid funnits där”, och det visade sig senare att en stor musselbank i närheten nästan försvunnit. Samma sak har hänt med flera andra mussel­bankar längs västkusten. På många strandnära klippor och skär som förr var täckta av musselskal finns nu i stället rikligt med skal från Stillahavsostron. Måsfåglarna har tvingats ändra sitt födointag från musslor till ostron.

Stora mängder tomma skal spolades upp på land efter massdöd av blåmusslor i Koljöfjorden 2007. Foto: Inger Forsberg.

En "självklar" art

Ingen vet riktigt varför det ser ut så här. Det har gjorts få undersökningar av mussel­bestånden längs den svenska västkusten och det är därför svårt att uttala sig om hur mycket musslor vi en gång hade. Faktum är att vi alltid tycks ha sett blåmusslan som självklar - så vanlig och tålig att det var otänkbart att bestånden skulle kunna minska eller rentav försvinna. Genom att lägga pussel med de uppgifter som finns i form av kommuninvent­eringar, undersökningar genomförda av länsstyrelser, forskningsprojekt, allmänhetens och våra egna observationer, har det ändå gått att få en någorlunda säker bild av vad som har hänt.

Trivs inte längre på botten

De blåmusslor vi känner från västkusten, Mytilus edulis, finns i hela norra Atlanten. Det står klart att utbredningen minskat i hela området, men de förklaringar som har lyfts fram varierar - från överfiske till syrebrist och massdöd på grund av värmeböljor.

Från de få rapporter som finns kan man sluta sig till att musseldöden längs västkusten startade i söder och spred sig norrut. Det verkar också som att mussel­bankar längre ut i kustbandet har klarat­ sig bättre än på grunt vatten i innerskärg­ården. En märklig sak noterades: Det var tydligt att musslorna hade minskat på bottnarna, men fortfarande växte och trivdes på flytande föremål precis i närheten, såsom båtskrov, bojar, flytbryggor och i musselodlingar. Det var ett mysteriu­m, men också en ledtråd.

I vårt detektivarbete försökte vi ringa in vilka förändringar i miljön som kunde förklara fenomenet. Vi sökte förändringar som har skett sedan musslorna började försvinna från strandzonen, det vill säga de senaste 20 åren.

På senare tid verkar blåmusslorna undvika botten och sätter sig istället på flytande föremål, som här på en akterstege på en båt. Foto: Odd Lindahl.

Flera tänkbara orsaker

När det gäller snabbt förändrade förutsättningar i miljön är oftast människan inblandad, till exempel genom fiske, olika utsläpp och klimatförändringar.

Vi kunde snabbt konstatera att fiske inte är förklaringen i detta fall. Längs svenska kusten har fisket efter musslor inte varit speciellt stort, antagligen för att musslorna förekommit ganska fläckvis och inte i så stora bankar som i många andra länder. Utsläpp av miljögifter drabbar så klart även musslor, men borde i så fall också påverka musslorna på flytande föremål. Ett spår som kändes mer värt att följa upp var utflödet av näringsämnen och organiskt material från land. Det har delvis med övergödning att göra, men är först och främst en effekt av ökad nederbörd. Och därmed är vi inne på klimatförändringar.

Musslorna trivs bättre längre ut i skärgården än i strandzonen. Här en musselbank vid Bonden i Lysekils skärgård. Foto: Helen Sköld.

Klimatet avgörande

Nederbörden längs den svenska västkusten har ökat med cirka 100 millimeter på 30 år, och därmed har även avrinningen från land till hav blivit större. Det brunfärgade sötvattnet späds ut i havet, men nära stränderna kan det ändra sammansättningen på näringen och ge mindre ljus. I kombination med högre vatten­temperatur och lägre salthalt - också det klimateffekter - kan det innebär­a förändrade livsmiljöer för växtplankton och bakterier. En effekt av övergödning är också att stora mängder ettåriga, fintrådiga alger brer ut sig i strandzonen. När dessa dör sjunker de till botten som ett fluffigt, geggigt täcke som gör miljön ogynnsam för musslorna. Klimatförändringen leder också till fler värmeböljor och andra så kallade ”extrema väderhändelser”. Långa perioder med låsta högtryck och lågt vatten kan torrlägga musslorna och utsätta dem för dödligt kalla eller varma situa­tioner. Allt detta kan göra att musslans larver föredrar flytande föremål framför botten när de ska slå sig ned och börja vuxenlivet. Undersidan av en flytbrygga eller boj påverkas inte av nedfallande material och ligger alltid täckt av vatten, dessutom på aningen djupare och mer strömt vatten. Här verkar det finnas en förklaring!

Stressade musslor känsligare

Som så ofta när det gäller forskning så väcker varje svar nya följdfrågor, och naturen är komplex. Även om en viss förändring i miljön inte är direkt dödlig för musslorna så kan de bli mer känsliga då de utsätts för många olika stressfaktorer samtidigt. Till exempel kan miljö­gifter i kombination med utsötat havsvatten och dålig syretillgång göra dem mer infektionskänsliga. Larver kan också vara känsligare än vuxna individer. Med varmare vatten har man också sett en ökning av bakterier som kan orsaka sjukdom hos blåmusslan. Sådana kombinationseffekter behöver undersökas mer.

Numer är det svårare att hitta musslor som bete för krabbfiske vid västkustens stränder. Foto: KariDesign Shutterstock.

Tuffare tillvaro

Det gäller också de förändringar som skett bland musslans naturliga fiender de senaste 20 åren. Ejdern är en av dem. På grund av varmare klimat behöver ejder­fåglar inte längre flytta så långt söderut på vintern. I början av 2000-talet övervintrade omkring tio gånger fler ejdrar än vanligt på svenska västkusten och med tanke på att en ejder kan äta 2,5 kilo musslor om dagen kan det naturligtvis ha påverkat musselbeståndet. Sedan musslorna blivit färre är ejdrarna ”bara” cirka tre gånger fler jämfört med förr.

Även strandkrabban har ökat i antal eftersom krabbans främsta predator, torsken, har minskat. Strandkrabborna gillar att äta små musslor, och bottenlevande musslor är mer lättillgängliga för dem. Många har också undrat om det japanska ostronet kan ha trängt bort musslorna. Vi tror inte det eftersom musslorna började minska på många ställen redan innan ostronet riktigt fick dominans. Men eftersom ostronet konkurrerar om samma plats kan man anta att de försvårar återkomsten av musslor.

Detektivarbetet fortsätter

Så här långt har vi alltså landat i att den främsta anledningen till blåmusslans försvinnande är klimatförändringens direkta och indirekta effekter, möjligen i kombination med övergödning. Men fallet är långt ifrån avslutat, och nu återstår att hitta bra bevis för detta. Vi behöver testa vår slutsats genom olika försök, men också undersöka vilka faktorer som är viktiga för att bestånden ska komma tillbaka. Kort sagt: Vi behöver lära oss mer om den inte längre så självklara blåmusslan.

LÄS MER:

Declining Populations of Mytilus spp. in North Atlantic Coastal Waters - a Swedish Perspective.Vetenskaplig artikel
TEXT OCH KONTAKT:
Susanne Baden, Institutionen för biologi och miljövetenskap, Göteborgs universitet
Bodil Hernroth, Kungliga Vetenskapsakademin
Odd Lindahl, Kungliga Vetenskapsakademin

susanne.baden(snabel-a)bioenv.gu.se

MER LÄSNING

Bild: {{item.image_copyright}}

{{item.item_head}}

{{item.ii_caption}}

Laddar nästa artikel..