Bild: Uli Kunz, SUBMARIS

De döda vikingarna i Ikkafjorden

Från båten kan man se dem resa sig mot ytan,
som spöklika väsen från forna tider.
De mytomspunna ikaitpelarna fascinerar forskarna med sitt myller av liv och sin spännande historia.
Följ med på en expedition till Grönland.

På sydvästra Grönland, några mil norr om Erik den Rödes bosättning Brattahlid, ligger en världsunik fjord - Ikkafjorden. För de flesta är den okänd, men inte för oss forskare som undersökt den noga genom åren. Sommaren 2021 fick vi möjlighet att genomföra en ny expedition. När vi efter en lång resa äntligen kunde åka in i fjorden med en liten båt påmindes vi om hur vacker och smal den inre delen av fjorden är - bara några hundra meter bred men drygt tre kilometer lång. Fjorden är omgiven av höga berg med branta sluttningar. Ras och skred har skapat en mjuk sluttning sista biten ner mot stranden och det är förvånansvärt grönt. Växtligheten runt fjorden består mest av sälg, gräs, blommor och mossor. Vackra forsar strömmar ut i fjorden, vattnet är klart, och inne i fjordens grönskimrande vatten anas något som ser ut som vita smala skulpturer.

Precis under vattenytan lurar de ”döda vikingarna”. Foto: Eemu Ranta


Något döljer sig under ytan

I den grunda fjorden växer osannolika pelare upp från botten likt stalagmiter, bestående av mineralet ikait, en slags vattenhaltig kalk. Det namngavs efter fyndplatsen av mineralogen Hans Pauly i början av 1960-talet. Han arbetade då med utvinning av mineral i den lilla gruv­orten Ivittuut, som låg på andr­a sidan av ett bergartsmassiv rikt på kalk och natriumsilikat. Vissa ämnen från dessa bergarter anrikas i vatten som sipprar genom berggrunden och pressas upp genom sprickor i Ikkafjordens botten. Där blandas de med havsvatten och bildar just ikait. Pelarna finns i alla storlekar, från några meter breda till centimeter­tunna pinnar. Många av pelarna förgrenar sig i toppen och bildar komplexa och mycket vackra former som ser ut att sträcka sig mot ytan.

Ikaitpelare med ”hättor” av fintrådiga alger som fastnat. På pelarna syns sjöborrar och vanlig sjöstjärna. Foto: Uli Kunz, SUBMARIS

Ikaitpelarna finns med i grönländarnas muntliga tradition. Det berättas att nordborna, vikingarnas ättlingar, under en strid med eskimåer drevs ut på isen och drunknade. De vita stenstoderna under vattnet sägs ha uppstått efter denna händelse, och därför trodde man att de var ”spöken” efter nordborna. Det ansågs vara farligt att åka in i Ikkafjorden. Nordbo-spöken ville hämnas, och såg man dem genom vattnet skulle någon dö.

Drevs bort av klimatet

Forskare och historiker har gett legenden en mer vetenskaplig förklaring. Nordborna hade börjat bosätta sig som bönder kring Ikkafjorden under 1000-talet . Då var vattenståndet troligen cirka tre meter lägre än idag, och strandängar som nu ligger under vatten bidrog säkert till att klara djurhållningen över vintern.

Ikkafjorden är bara några hundra meter bred men sträcker sig över tre kilometer in bland berg och grönskande sluttningar. Foto: Paul Seaman

Under 1300-talet blev livet svårare. Klimatet blev kallare och strandförskjutningen med en relativt stigande havsnivå bidrog troligtvis till att minska arealen av strandängar som kunde brukas. Detta framgår av deras bevarade skrifter, men även av studier av borrkärnor i inlandsisen och av kiselalger i sedimentprover från havsbotten utanför södra Grönland. Dessa prover visar att lufttemperaturen i sydvästra Grönland runt år 900-1100 var ungefär densamma som idag, medan ytvattnet i havet runt södra Grönland var flera grader varmare. Genom att studera väteisotoper i lövvaxer som bevarats i sjösediment kan man också visa att klimatet samtidigt blev torrare. Nordbornas jordbruk gick sämre, och analyser av kol­isotoper i bevarade skelett har visat att deras diet blev fiskrikare. Det sista kända brevet från nordborna på Grönland är från 1408, och därefter är allt man vet om deras bosättningar baserat på arkeologiska fynd.

Spåren från nordborna finns kvar. Här syns en trolig grund från en bosättning. Foto:Florian Huber, SUBMARIS

Det allt kallare klimatet fick Thuleeskimåer, som sedan länge vistats i de nordligaste delarna av Grönland, att vandra söder­ut längs Grönlands västkust. Vid det laget hade något förändrats i Ikkafjorde­n. Medan nordborna bodde där var havsvattnet varmare och om pelarna ens fanns så var de mindre och växte enbart i det djupaste och kallaste vattnet. Nu var vattnet kallare i fjorden, och ikaitpelarna hade vuxit sig så stora att de kunde ses från ytan - de utjagade och drunknade nordborna reste sig igen!

Noggranna undersökningar

Helt riskfritt är det inte heller idag att ta sig in i fjorden. Pelarna når nästan ända upp till ytan vid lågvatten och det är nära tre meters tidvattenskillnad. Dessutom varierar vädret väldigt snabbt och lokalt. Det krävs vana och försiktighet för att navigera i fjorden.

Karta över inre Ikkafjorden sammansatt av drönarbilder och flerstråligt ekolod. 2019 kunde 983 Ikait-pelare identifieras i fjorden. Foto: Paul Seaman

De senaste åren har fjorden kartlagts med flerstråligt ekolod och drönare, och nästan 1000 pelare har identifierats. Dykare har hjälpt till med provtagning och fotografering, och vattenkemin har undersökts både inuti och utanför pelarna. Att just mineralet ikait bildas, och inte andra mer stabila former av kalciumkarbonat, beror på den låga temperaturen och att grundvattnets karbonat från berggrunden blandas med kalcium från havsvattnet. Dessutom spelar magnesium i havsvattnet en viktig roll då det hindrar kristallväxt av den vanligare formen av kalk, kalcit. Sedan några år tillbaka har vattnet inne i fjorden varit varmare, och det finns en oro för att pelarna skulle kunna brytas ned och kollapsa. Vi kunde observera en viss förändring i pelarnas struktur men våra mätningar visade att kallt och salt kustvatten hade strömmat in i fjorden och ersatt det gamla, något varmare vattnet.

Ett myller av liv

Det finns flera anledningar att glädjas åt att ikaitpelarna finns i fjorden. Den unika miljön på och inuti pelarna hyser en fantastisk biologisk mångfald. Musslor, havsanemoner, sjöborrar och sniglar trängs på pelarna, och populationer av vackra röda kalkalger ger troligtvis den spröda ikaiten strukturell stabilitet. Inne i pelarna finns cyanobakterier, kiselalger och rekylalger som har anpassat sig till en extrem miljö med högt pH, hög alkalinitet och låga temperaturer. Flera nya bakteriearter och en ny rekylalg har hittats i denna unika livsmiljö. Pelarna utgör revliknande strukturer, som ger möjlighet för mängder av livsformer att leva högt upp i vattenkolumnen där födotillgången är stor.

En stor mängd arter lever på och inuti ikaitpelarna. Här syns sjöborrar, kalkalger, havsanemoner och i mitten en röd solsjöstjärna. Foto: Florian Huber, SUBMARIS

Det är längesedan nordborna lämnade Ikkafjorden, men så länge Ikaitpelarna finns kvar fortsätter fjorden att sprudla av liv. För oss forskare har det varit en ynnest att få besöka denna speciella plats och vi hoppas på ett snart återseende. Det finns mycket kvar att upptäcka och förstå i Ikkafjorden.

IKKA-EXPEDITIONEN
Expeditionen sommaren 2021 dokumenterades av ett tyskt filmteam, Terra-X (ZDFmediathek). Två dykare från filmteamet hjälpte expeditionen att ta prover och fotografera under vattnet. Filmteamet kommer att publicera film och fotomaterial från Ikkafjorden med dess unika pelare under 2022.
TEXT OCH KONTAKT:
Bengt Liljebladh, Institutionen för geoveten­skaper, Göteborgs universitet
Richard Gyllencreutz, Institutionen för geologiska vetenskaper, Stockholms universitet
Erik Sturkell, Institutionen för geovetenskaper, Göteborgs universitet
Gabrielle Stockmann, Institutionen för geovetenskaper, Göteborgs universitet
beli(snabel-a)gvc.gu.se

MER LÄSNING

Bild: {{item.image_copyright}}

{{item.item_head}}

{{item.ii_caption}}

Laddar nästa artikel..