Den tyska krigsmakten lämnade efter sig en enorm arsenal av kemiska och konventionella stridsmedel. Det enklaste sättet för de allierade att göra sig av med alla dessa vapen var att lasta dem i uttjänta fartyg, som sedan sänktes i havet. Men så här i efterhand kan man konstatera att det inte var det klokaste alternativet. Ibland dumpades den farliga lasten på omärkta platser. Med tiden har både fartyg, granater och behållare rostat sönder, och trålare kan av misstag ha släpat med sig den farliga lasten långa sträckor, bort från den angivna dumpningsplatsen.

Riskbedömning av kemiska stridsmedel
På Chalmers i Göteborg har man utvecklat beslutstödsmodellen Vraka för att riskbedöma oljefyllda vrak. Nu anpassas modellen till de speciella förhållanden som gäller för dumpade kemiska stridsmedel.
Metoden bygger på att man kombinerar mätbara fakta - som temperatur, salthalt och syrehalt på aktuell plats - med expertutfrågningar. Genom att ta hjälp av experter inom undervattensteknologi, biologi, kemi, toxikologi kan man sätta välgrundade risksiffror på faktorer som inte är direkt mätbara. Experterna bedömer till exempel hur stor risk det är att vrakdykare, sportfiskare, en gasledningskonstruktion eller trålning tar sönder granater och sprider innehållet från dem. Risksiffrorna används sedan i en matematisk modell som beräknar sannolikheten för att det inom det närmaste året kommer att ske ett utsläpp, och i nästa steg, görs en uppskattning av vilka miljökonsekvenser ett utsläpp kommer att få för miljö och hälsa.
Består av senapsgas
En stor del av de dumpade kemiska stridsmedlen består av senapsgas. Senapsgasen är trots sitt namn egentligen en seg trögflytande vätska. Det händer med jämna mellanrum att fiskare skadas när de kommer i kontakt med senapsgas som följer med upp i deras fiskenät. Stridsgaser spetsades ofta med arsenik, vilket ytterligare kan förorena miljön kring dumpningsplatserna när behållarna bryts ner.
Nyligen har man också uppmätt spår av kemiska stridsmedel i fisk som fångats vid dumpningsplatserna. Nu pågår flera forskningsprojekt med syfte att bedöma vilka risker stridsmedlen på havets botten utgör, samt ge svar på hur man på bästa sätt tar hand om dem.

Initiativ på EU-nivå
DAIMON (Decision Aid for Marine Munitions) är ett EU-projekt som koordineras från Polen, och som har deltagare från flertalet Östersjöländer och Norge. I projektet görs laboratorieexperiment, fältstudier, provtagningar och kartläggning med avancerad teknik. Huvudfrågorna är vad man skall göra med dumpade stridsmedel som man identifierat och kartlagt? Vilka är de största riskområdena och hur stor är risken för att gifter sprids i miljön och till sist hamnar i vår mat?
I projektet deltar beslutsfattare från miljömyndigheter och målet är att utveckla beslutstödsverktyg som baseras på den samlade kunskapen inom detta område.

Fotografi av beslagtagna tyska kemiska stridsmedel inför dumpning i Skagerack/Kattegatt. Foto: Tillstånd av Lindsey Arison III.

Riskabel trålning
Inom regeringsuppdraget "Miljörisker sjunkna vrak" har man vid flera vrak placerat ut instrument som varje timme mäter temperatur, salt, syre, tidvatten samt strömmar och partiklar i vattenpelaren ovanför.
I början av 2015 placerades ett sådant instrument vid Måseskärsvraken. Målet var en sex månader lång mätserie, men utrustningen trålades upp efter bara tre veckor.
Instrumentet gav ändå värdefull information om den omfattande bottentrålningen kring platsen. Arsenik är en av beståndsdelarna i senapsgas, och tidigare geokemiska mätningar har visat på kraftigt förhöjda arsenikkoncentrationer i området. Det råder inte trålförbud vid Måseskärsvraken, eftersom detta är utanför svenskt territorialvatten. Trålningen virvlar upp bottensedimenten, och därigenom finns risk att spridningen av föroreningar ökar kraftigt.

Föremål från dumpningsplatserna som fastnar i fisketrål kan spridas över stora ytor, och kan även utgöra en fara för besättningen på fiskebåtarna. Foto: Sjöfartsverket

Kemiska spår i fisken
Nyligen har man för första gången även funnit spår av de kemiska substanserna Clark I och Clark II i fisk och skaldjur kring Måseskärsvraken. Clark I och II är så kallade "nysgaser" vilka ger symptom som nysningar, hosta, rinnande ögon och kraftigt illamående. Ämnena förekommer i kemiska stridsmedel, bland annat har det förekommit att man mixat Clark med senapsgas för att ytterligare öka giftigheten. Myndigheter samarbetar kring vrak:
Sedan 2016 koordinerar Havs- och vattenmyndigheten det nationella arbetet med vrak i samråd med övriga berörda myndigheter, såsom Kustbevakningen, Sjöfartsverket, FOI, Statens maritima museer, Sveriges geologiska undersökningar och och Försvarsmakten.

Av de 20 torskar, rödtungor, havskräftor och valthornssnäckor som undersöktes hade rödtunga och havskräfta spår av Clark I och II strax över de nivåer som är mätbara. Det är visserligen mycket låga halter, men det här är ämnen som inte ska finnas i fisk och skaldjur.

Text & kontakt:
Ida-Maja Hassellöv, Chalmers tekniska högskola och Ulf Olsson, Sjöfartsverket
ida-maja@chalmers.se

En sprucken bomb med okänt innehåll vid Måseskärs dumpningsområde. Foto: Sjöfartverket