Marin påväxt: Ett problem som väcker känslor

Vad ska vi bottenmåla våra fritidsbåtar med i framtiden? Åsikterna går isär, och när allt fler vill fasa ut de traditionella kopparfärgerna så ställs frågan på sin spets: Ska vi acceptera några gifter över huvud taget?

Att måla båtskrov med färger som innehåller giftiga ämnen är en flera tusen år gammal metod för att förhindra påväxt. Foto: Mark Herreid/Shutterstock.

Hans Elwing är säker på sin sak: Koppar är alldeles för skadligt för livet i havet och måste sluta användas på fritidsbåtar. Samtidigt tror han inte att det går att ersätta med helt giftfria metoder.
- Och nu får jag stryk från alla håll. Både miljövetarna och kopparmaffian. Men jag är lite mer pragmatisk än dem. Hellre ett mindre giftigt alternativ som fungerar än inget alternativ alls, säger han.
Hans Elwing är professor emeritus i bioteknik vid Göteborgs universitet, och har ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt marin påväxt på båtar och fartyg. I havet finns gott om organismer som bara väntar på att hitta en hård yta att sätta sig fast på, till exempel en båtbotten. När en havstulpan, blåmussla eller knäskålssnäcka väl fått fäste kan den bekvämt låta näringsämnena skölja mot sig och behöver inte ägna energi åt att simma omkring som fiskar. Det är en utmärkt strategi för överlevnad men ett gissel för båtägare, och i förlängningen faktiskt också ett miljöproblem. Påväxten ökar nämligen friktionen i vattnet och därmed bränsleförbrukningen, för vissa stora fartyg med så mycket som 40 procent, med ökade utsläpp av drivmedelsgaser som följd.

HUR GIFTIGT ÄR KOPPAR?
Koppar finns naturligt i vattnet i mycket låga halter, men i högre halter och i sin fria jonform är det skadligt för en lång rad vattenlevande organismer.
Diskussionen kring hur skadlig koppar är handlar till stor del om i vilken utsträckning kopparutsläpp blir biotillgängligt, det vill säga kan tas upp fysiologiskt av växter, djur eller människor. Detta varierar över säsong och plats, och är beroende av komplexa kemiska processer. Det finns dock gott om vetenskapliga belägg för att utsläpp av koppar har en negativ inverkan på vår havsmiljö, i synnerhet i kustnära miljö och under sommarmånaderna.
En stor del av den koppar som släpps ut i havet kommer från bottenmålade fritidsbåtar. Kopparen i båtbottenfärg kombineras i regel också med zink, som även det är skadligt vid förhöjda koncentrationer.

Den klassiska metoden
Den absolut vanligaste metoden för att hålla skrovet rent har varit att blanda olika ämnen som är giftiga för organismerna, så kallade biocider, i färgen som skrovet målas med. Arkeologiska utgrävningar har visat att egyptierna redan för 3000 år sedan skyddade sina kajaker med färg som innehöll koppar. Genom åren har koppar kompletterats med allt från arsenik till svartkrut och blymönja. På 70-talet lanserades det synnerligen effektiva men numera ökända ämnet tributyltennoxid (TBT). Det visade sig snart att utläckande TBT orsakade svåra skador hos många vattenlevande djur även i mycket låga halter, och stannade kvar i bottensedimenten för överskådlig framtid. 1989 förbjöds ämnet på fritidsbåtar i Sverige, och sedan dess har koppar åter fått dominera.

- Kopparföreningar är enkla att blanda i färgen, det fungerar bra och läckaget sker på ett förutsägbart sätt. Men vissa kopparjoner är också mycket giftiga för en lång rad organismer. Det som oroar mig mest är att det verkar ha så hög påverkan på bland annat fiskarnas luktorgan. Vi ser det inte så ofta i form av döda fiskar, men de störs i sitt beteende och bestånden kan skadas på sikt. Och det är tonvis med koppar som läcker ut i havet, säger Hans Elwing.

SÅ PÅVERKAS HAVSTULPANEN

De båda biociderna medetomidine och ivermectin är effektiva mot havstulpan men fungerar på olika sätt. Medetomidine påverkar en simreflex hos havstulpanlarven som gör att den blir hyperaktiv och simmar bort från färgytan. Verkan är reversibel, det vill säga havstulpanlarven återgår till sitt normala beteende och kan etablera sig på en annan yta. Verkan hos ivermectin mot havstulpanlarverna är en slags förlamning, som gör att larverna dör när de borrat sig ner i färgens ytskikt.
Nya ämnen testas
I mitten av 90-talet formulerade han tillsammans med några forskarkollegor en utmaning: Hur hitta ett ämne som hindrar påväxten, men som inte släpper ut stora mängder gifter i havet? Efter omfattande screeningstudier av olika substanser, började de intressera sig för medetomidine och ivermectin. Båda dessa substanser har sitt ursprung inom veterinärmedicinen men visade sig vara väldigt effektiva mot havstulpanen, som är den mest besvärliga av de djur som brukar sätta sig på båtar.
- Och de hade en rad fördelar jämfört med koppar. Det krävdes mycket små koncentrationer i färgen. Mycket lite läckte ut och det som ändå hamnade i havet hade väldigt snabb nedbrytningstid. Efter ett år fanns knappt ett spår kvar av substanserna, till skillnad från kopparföreningar som inte bryts ner utan ligger kvar i sedimenten i decennier, säger Hans Elwing.
Han beskriver det som något av en lyckoträff, även om han inte kunde föreställa sig hur lång tid det skulle ta innan upptäckten kunde komma till kommersiell nytta. Först 2016 kunde en av de båda substanserna, medetomidine, godkännas som färgtillsats av EU:s kemikaliemyndighet ECHA. Den säljs idag under namnet Selektope och får användas inom handelsflottan. Flera stora färgtillverkare har fått upp ögonen för substansen, och idag finns den på hundratals fartyg i framför allt Sydostasien.
Hans Elwing poängterar att han själv inte har några ekonomiska intressen i substansen, men att han ändå ser det som en triumf, som forskare och uppfinnare. Nu hoppas han att den ska komma till nytta även för fritidsbåtsägarna.
- Jag trodde att det skulle ta två-tre år tills folk slapp måla sina båtar med kopparfärger. Nu har det gått tjugo år. Marknaden är trög, det är en politisk röra och så länge acceptansen för koppar är så stor är det svårt att komma in med något nytt.

Kampen mot havstulpanen har sysselsatt båtägare i alla tider. Frågan är hur mycket gifter vi ska tillåta för att slippa påväxten. Foto: Lisa Bergqvist.

Infekterad debatt
Frågan om båtbottenfärg är nämligen mer komplex än man kan tro, och det är långt ifrån alla som ser nya färgtillsatser som framtidens lösning. Kopparmaffian är vid det här laget ett etablerat begrepp i sammanhanget, och brukar syfta på allt från färgföretag till intresseföreningar som vill behålla de traditionella färgtillsatserna för fritidsbåtar. Genom åren har högljudda röster ifrågasatt såväl vetenskapliga studier om kopparens skadlighet som myndigheternas rätt att lägga sig i den enskilde båtägarens beslut.

Debatten är intensiv, för att inte säga infekterad...

Debatten är intensiv, för att inte säga infekterad, och på den motsatta sidan står de som inte vill tillåta några biocider över huvud taget för fritidsbåtar, varken koppar eller annat. Så kallade borsttvättar och skrovdukar är i ropet, och särskilt på östkusten blir det vanligare att enskilda båtklubbar helt förbjuder båtbottenfärger med biocider i sina hamnar. Även Transportstyrelsen jobbar aktivt för att få fler att välja mekaniska metoder för att rengöra skrovet, med stöd av många miljövetare och marinbiologer.
- Jag tror att vi befinner oss i ett vägskäl. Ska vi tillåta fler biocider på våra fritidsbåtar, eller ska vi gå mot helt giftfritt? säger Ida Wendt, ekotoxikolog på Havsmiljöinstitutet i Göteborg.
Själv är hon övertygad om att det sistnämnda är det enda rätta. För även om ett ämne verkar relativt ofarligt finns det inga garantier.
- Problemet är att vad vi än sätter i havet så läcker det ut. Och ett gift är ett gift. Man kan aldrig se alla orsakssamband i förväg och det finns det gott om historiska exempel på. Ta bara ämnen som TBT och PCB.

GIFTFRIA ALTERNATIV MOT PÅVÄXT
Borsttvätt fungerar så att båten körs in i en bassäng där den sedan tvättas med roterande borstar. Under tvätten bör det finnas en uppsamlingsbassäng som fångar upp avskrapat material så att det inte hamnar i vattnet. Tvättar man sin båt när organismerna nyligen satt sig, mellan 1-3 gånger per säsong, behöver man inte bottenmåla båten.
Skrovskyddsduk är en säck vid båtplatsen som dras upp runt skrovet och hindrar beväxning genom att ljus och syre hålls borta.
Manuell tvätt med till exempel rotborste eller högtryckstvätt. När båten högtrycksspolas behöver gamla färgrester tas om hand, till exempel med hjälp av en spolplatta som filtrerar och tar hand om de gifter som annars skulle komma ut i havet.
Landförvaring är ett sätt att undvika påväxt eftersom den bara sker när båten ligger i vattnet. Mellan användningstillfällena förvaras båten på land med hjälp av exempelvis en båtlyft eller flytbrygga.

Omställning som tar tid
För sex år sedan skrev Ida Wendt sin doktorsavhandling om just båtbottenfärger, och hon slogs av hur känslig frågan var bland båtfolket.
- Det finns en enorm lobbyverksamhet som sprider budskapet att koppar från båtar är ofarligt. Samtidigt kan krav på helt giftfria metoder uppfattas som politisk klåfingrighet. Småbåtsägarna själva betraktar sig ofta som miljövänner och kan bli både arga och ledsna om man talar om för dem att färgen de använder är skadlig för havet. Och vi är trots allt bara människor. Det är lite jobbigt med förändringar och vi gör gärna som vi alltid gjort.
Tekniken finns redan, menar hon. Men för att folk ska välja bort färgen krävs också att alternativen blir tillgängliga. Småbåtshamnarna behöver investera i ny teknik och infrastruktur, och folk behöver se att alternativen faktiskt fungerar.
- Antagligen behövs det också politiska styrmedel. Det måste bli jobbigare att göra det som är dåligt för miljön. Här kan det lätt bli en krock mellan olika intressen, men någonstans landar vi ändå i frågan om vilken rätt vi har att påverka miljön, säger Ida Wendt.

Viktiga vägval
Precis som med alla stora omställningar så handlar även denna om mycket mer än bara vetenskap, konstaterar Ida Wendt. Ytterst är det en fråga om etik, värderingar och politiska avvägningar. Behövs det fler regler? Borde kommunerna ålägga båtklubbarna att investera i giftfria alternativ? Eller kan man öka medvetenheten hos båtägarna så mycket att de själva väljer bort färgen till förmån för helt giftfria metoder?
Hans Elwing tror inte att det kommer att ske inom överskådlig framtid.
- Jag har full respekt för de båtägare som väljer att använda borsttvättar och liknande. Men tyvärr utgör de en liten minoritet. De flesta vill inte anpassa sig till detta ännu och om vi nu måste ha biocider så borde det finnas något som är mer miljökompatibelt än koppar.
- Helst ska vi inte ha några gifter alls i havet. Men till den dagen kommer kan vi i alla fall låta folk välja det minst dåliga alternativet. Om det skapas en marknad för detta och det minskar mängden koppar som släpps ut, då är vi i alla fall en god bit på väg.
En sak är både han och Ida Wendt överens om - allt tyder på en framtid utan de klassiska kopparfärgerna på våra fritidsbåtar. Frågan är vilka alternativ vi väljer. Eller för att använda Hans Elwings ord - frågan är hur pragmatisk man vill vara.
- Fast i längden har vi nog ändå inget alternativ. Det kanske tar tid. Men jag tror att vi kommer att gå mot mindre och mindre biocidfärger för fritidsbåtar och så småningom förbjuda dem helt, säger Ida Wendt.

Hans Elwing och Ida Wendt har båda undersökt vilka effekter båtbottenfärger har på havsorganismer och vad det finns för alternativ. Foto: Mats Hulander och Andreas Nyström Wendt.

TEXT Per Adolfsson, redaktionen


Sök i arkivet