Dioxindetektiver spårar källorna

Inte med förstoringsglas, men väl med analysinstrument och modeller spårar dioxindetektiverna var dioxinerna i strömmingen kommer från. Källorna lämnar ifrån sig fingeravtryck i form av specifika mönster i blandningen av dioxiner.

Dioxiner bildas oavsiktligt, exempelvis vid olika förbränningsprocesser inom industrin. Foto: Birgitta Photos/Shutterstock.

Dioxinerna tillhör de mest omtalade miljögifterna när det gäller Östersjön. Hos människor misstänks de bland annat påverka fortplantningen och immunförsvaret, och de verkar också kunna orsaka cancer. Eftersom dioxiner gärna binder till organiskt material och fett kan de ansamlas i djur med hög fetthalt, som till exempel strömming, och därifrån föras vidare högre upp i näringskedjan.

Förbud att sälja fisk
Höga halter av dessa miljögifter i fisk har föranlett EU att förbjuda försäljning av fet fisk från Östersjön utanför Sverige och Finland. Svenska myndigheter har infört kostråd för att begränsa befolkningens intag av dioxiner. När dioxinproblemet upptäcktes på 1970-talet sattes åtgärder in som minskade utsläppen och halterna i miljön sjönk. Men minskningen har nu stannat av, och trots att utsläppen minskar så är halterna fortfarande för höga i vissa områden.

Förbränning och bekämpningsmedel
Dioxiner har aldrig tillverkats avsiktligt inom industrin. De bildas som föroreningar i olika processer under höga temperaturer, som avfalls- eller biomassa­förbränning, metalltillverkning och vid tillverkning av klorerade kemikalier som vissa bekämpningsmedel.
En grupp av bekämpningsmedel som innehåller höga halter dioxiner är klorfenoler, som till exempel tetra- och pentaklorfenolbaserade produkter. De användes tidigare i stora mängder inom trä­industrin för att förhindra svampangrepp på virke. Användningen förbjöds i början av 1980-talet, men dessa dioxiner fortsätter att finnas på platser där klorfenol tidigare använts och läckt ut i miljön.

Många olika dioxiner
För att kunna åtgärda problemen med dioxiner i miljön måste man ha god kännedom om vilka källorna till dioxinerna är. Dioxiner är inte ett ämne, utan i själva verket hela 210 olika ämnen. De olika dioxinerna har en gemensam grundstruktur, men har olika antal kloratomer bundna till sig. Hur kloratomerna är placerade i dioxinmolekylerna avgör hur giftiga de olika dioxinerna är. Genom att analysera vilka dioxinerna är i ett prov kan vi inte bara bedöma giftigheten. Med lite detektivarbete kan vi även tala om var dioxinerna kommer från.

Strömming är en viktig fisk i Östersjön men den har för höga halter av dioxiner. Nu har olika dioxinkällors betydelse för halterna i strömming kunnat fastställas. Foto: Tobias Dahlin/Azote.

Som fingeravtryck
Sammansättningen av dioxiner i ett prov ger oss ledtrådar. Man kan likna informationen vid fingeravtryck – en viss blandning av dioxiner antyder vilka processer som genererat dem.
För att hitta dessa olika fingeravtryck har vi analyserat dioxiner i ett stort antal miljöprov, främst sediment från havsbotten och strömming. Vi har sedan använt en modell för att uppskatta hur många olika typer av källor som har bidragit till dioxinerna i proven. Vi har fått fram hur fingeravtrycken för de olika källorna ser ut och hur stor andel varje källa bidrar med till varje miljöprov. Fingeravtrycken har vi jämfört med mönstret i miljöprov där den dominerande källan är känd, till exempel luftprover tagna nära metallsmältverk och förbränningsanläggningar eller jordprover från platser där man använt klorfenol.

Upptag i fisk komplicerar
Dioxiner är överlag svårnedbrytbara, så det sker inga stora förändringar när de transporteras med partiklar eller vatten. Men när dioxinerna mäts i fisk kan svårigheter uppstå, eftersom olika dioxiner tas upp och ackumuleras i olika hög grad i fisken. Till exempel är det så att stora dioxiner inte anrikas lika lätt i fisken som mindre dioxiner. Dioxinmönstret i en fisk skiljer sig därför från mönstret i vattnet och sedimenten runtomkring fisken, vilket komplicerar detektivarbetet.

Förändringar under 30 år
Våra studier har pågått i flera år, och vi har lärt oss känna igen och tolka olika mönster som hittas i miljön. Under senare tid har vi även kunnat använda metoden för att visa vilka de olika källorna är och hur andelen av olika källor har varierat över tid. Det gör att vi kan utvärdera vilken effekt olika åtgärder har haft. Genom att tillämpa metoden på strömmingsprover som Naturhistoriska riksmuseet har samlat in mellan åren 1979 och 2009 har vi sett hur källorna till dioxinerna förändrats under dessa 30 år.

Bovarna i dramat
I strömmingen har vi lyckats identifiera källorna till ungefär 85 procent av dioxinerna. Det visar sig att förbränning är den dominerande källan. Före år 2000 stod förbränning för över 70 procent av halterna. Efter det har andelen minskat, men är fortfarande runt 60 procent. Denna minskning är troligtvis en effekt av att man har förändrat processerna och förbättrat reningen för att minska dioxinutsläppen.

Dioxinstudierna har till stor del finansierats av Naturvårdsverket via olika projekt under åren 2008-2017, bland annat BalticPOPs.Förändringar i ekosystemet
Klorfenoler, som tidigare bland annat användes för att impregnera trä, har varit förbjudna i över 40 år. Trots det är även klorfenoler en viktig källa till dioxiner i Östersjöströmmingen. Det tycks till och med vara så att den totala mängden dioxiner från klorfenoler har ökat i strömming under senare år.



TEXT & KONTAKT Karin Wiberg, institutionen för vatten och miljö, SLU, och Sarah Josefsson, avdelningen för samhällsplanering, SGU, karin.wiberg@slu.se


Sök i arkivet