Bild: Stockholms universitets Östersjöcentrum, efter underlag från Thomas Andrén, Stockholms universitet

Östersjöns geologi - Ett ungt havsområde

Våra svenska hav är, ur geologiskt perspektiv, mycket unga. Under de senaste 12000 åren har detta vattenområde växlat från smältvattensjö till Atlantvik till insjö till brackvattenhav. Detta har genom årtusendena medför stora påfrestningar på de djur och växter som försökt leva här.

Baltiska issjön - en sjö av smält is

ca 14 500 - 11 500 år sedan.
Bilden visar hur det såg ut för ca 11 600 år sedan.

När isen efter den senaste istiden drog sig tillbaka så bildades en stor smältvattensjö av sötvatten från den smältande inlandsisen. Detta var det första förstadiet till Östersjön. Den Baltiska issjön växte fram under nästan tretusen år och hade sitt utlopp via ett jättelikt vattenfall i Öresund.

Sediment som är typiska för Baltiska issjön är s.k. varvig glaciallera. Varvigheten beror på skillnader i avsättning under sommar och vinter. Avsaknaden av näringsämnen och den stora mängd sediment som avsattes i denna sterila miljö gör att man nästan aldrig hittar några fossil i den varviga glaciala leran.

När iskanten hade dragit sig tillbaka till Mellansverige trängde vattnet igenom vid berget Billingens nordspets och forsade ut i Atlanten. På bara några få år sjönk vattenytan med 25 meter, ner till världshavens nivå.

Yoldiahavet - en öppning mot Atlanten

11 500 - 10 700 år sedan.
Bilden visar hur det såg ut för ca 11 200 år sedan.

Den stora tappningen av Baltiska issjön torrlade massor av gammal sjöbotten. Bland annat bildades en sammanhängande landmassa från södra Sverige, över de danska öarna och ner till Tyskland. Till Bornholm fanns en landbrygga, och i Hanöbukten vittnar gamla tallstubbar på idag 35-50 meters djup om att strandlinjen då låg betydligt längre ut.

Isen fortsatte att smälta eftersom klimatet blev varmare. Det stora utflödet av smältvatten hindrade saltvatten från att komma in trots den vid det här laget ganska stora öppningen mot Atlanten. En tillfällig köldperiod minskade avsmältningen och gjorde att saltvatten kunde komma in i Östersjön för en kort tid, ca 200 år, i mitten av detta stadie.

Om vattnet varit sött eller salt syns tydligt vid analys av sedimentkärnor. Sediment avsatt i marin miljö ger mindre tydlig varvighet. Man tittar också efter rester från djur och växter för att avgöra vilka miljöförhållanden som rådde. Från denna tid hittar man skalrester från marina arter, t.ex. Yoldiamusslan, som numera återfinns i Norra ishavet.

Kiselalger eller s.k. diatoméer är encelliga mikroskopiska växter med skal av motståndskraftigt kisel som bevaras i sedimentet och som lever överallt där det finns fukt. Kiselalger är mycket känsliga för förändringar i miljön t.ex. salthalt, pH och näringsämnen och har länge använts av geologer för att särskilja Östersjöns olika utvecklingsstadier. I slutet av denna period syns det minskande saltvatteninflödet som en ökande förekomst av kiselalger som trivs i svagt brackvatten.

Inlandsisen var tung och pressade ner jordskorpan. När isen nu försvann började landmassan höja sig. Följden blev att sundet genom Mellansverige sakta grundades upp. Landhöjningen efter istiden pågår än idag. Mest påtaglig är den i norra Sverige och Finland.

Ancylussjön - en insjö på nytt

10 700 - 10 000 år sedan.
Bilden visar hur det såg ut för ca 10 500 år sedan.

Landhöjningen stängde slutligen sundet i Mellansverige helt och hållet. Nu blev Östersjön åter en uppdämd insjö.

Vatten från de smältande inlandsisarna gjorde att vattenytan steg i världshaven. Landhöjningen fortsatte också, men i de södra delarna av Sverige gick den inte längre lika fort. I söder steg därför Ancylussjöns yta snabbare än landhöjningen då tillskottet av smältvatten fortfarande var ganska stort. Vattenytan steg i söder med 5-10 cm om året. Tallskogen i Hanöbukten kom att dränkas på bara några hundra år.

Så småningom tvingades Ancylussjön söka sig ett nytt utlopp i söder. Riktigt var är man fortfarande inte klar över, men på 200 år sänktes vattenytan till världshavens nivå. Sunden i Närke torrlades, Vänern isolerades från Östersjösänkan och en landförbindelse mellan södra och norra Sverige skapades för första gången.

De små mängder saltvatten som kom in under Yoldiastadiet blandades ut med sötvatten på bara några hundra år. Under den följande sötvattensepoken avsattes en homogen lera där man ofta finner skalrester från Ancylussnäckan, en art som fortfarande förekommer i en mängd svenska åar. Även artbestämning av kiselalgskalen visar att det är frågan om arter som förekommer i sötvatten. De kiselalgsarter som levde i Ancylussjön kan idag återfinnas i andra stora sötvattensjöar t.ex. Mälaren.

Littorinahavet - en saltare Östersjö

10 000 - 3 000 år sedan.
Bilden visar hur det såg ut för ca 6 500 år sedan.

Världshavens yta fortsatte att stiga snabbare än landhöjningen i söder. Därmed etablerades en kontakt mellan Östersjön och världshaven via samma sund som än idag står för vattenutbytet med Västerhavet.

Vattendjupet i de danska sunden ökade och även Öresund öppnades. Detta gjorde att alltmer saltvatten kunde tränga in i Östersjön. Littorinahavet såg geografiskt ut ungefär som Östersjön idag, men var saltare. Riktigt hur salt är fortfarande oklart. Denna period sammanfaller också med en värmeperiod, då ek, lind och alm växte långt upp i Norrland. Därefter blev det långsamt kallare klimat igen.

Typiskt för Littorinaperioden är laminerade sediment med svarta ränder. Denna typ av avlagringar bildas endast om det är syrefri miljö under en längre tid, minst 50 år, annars förstörs lamineringen av de grävande djuren på botten.

Döda bottnar har alltså funnits tidigare i Östersjöns historia. Man hittar även tecken på omfattande blågrönalgblomningar i Littorinasedimenten. Epoken har fått sitt namn från Littorinasnäckan som numera finns i södra Östersjön och på svenska västkusten.

Dagens Östersjö - mitt emellan sjö och hav

När världshaven inte längre tillfördes något vatten från smältande inlandsisar höjdes inte heller havsytan mer. Däremot fortsatte landhöjningen. Detta har fått till följd att Öresund och Stora och Lilla Bält grundats upp och att salt Atlantvatten mindre ofta kommer in över de grunda trösklarna i sunden.

Östersjön är idag ett brackvattenhav, dvs varken riktigt sött eller riktigt salt. Salthalten sjunker från världshavens dryga 3 % - till 1 % söder om de danska sunden - till nästan rent sötvatten i norra Bottenviken.

I avlagringarna från den varma perioden under medeltiden hittar man skal från kiselalger som numera endast hittas i varmare trakter. De försvann vid den s.k. lilla istiden på 1600-talet och har inte återkommit sedan dess.

De senaste hundra åren ser man tydliga tecken på övergödning vid kusterna i form av förändrad artsammansättning på kiselalger. Miljögifter dyker också upp under denna tid.

Denna epok som fortfarande pågår kommer kanske, av framtida geologer, att kallas Macomahavet efter Östersjömusslan Macoma baltica som härstammar från saltare vatten eller Lymneahavet efter en sötvattensnäcka. Bägge två förekommer i riklig mängd i dagens Östersjö och visar att vattnet varken är salt eller sött.

Författare

Text och bildunderlag bygger på en artikelserie i tidskriften Havsutsikt från 2004, som skrevs av forskaren Thomas Andrén.
Vid citering anges havet.nu som källa.