Nordatlantområdet genomgick en serie dramatiska klimatväxlingar i samband med övergången från den senaste istiden (Weichsel) till vår nuvarande mellanistid (Holocen). Dessa fluktuationer hängde samman med nord-sydliga förskjutningar av den s.k. marina polarfronten, d.v.s. den södra gränsen för det kalla polarvattnets utbredning. Denna front sammanfaller normalt med havsisens maxutbredning, och dess läge anses vara beroende av styrkan i den termohalina cirkulationen. Genom att studera marina borrkärnor har man kunnat kartlägga hur denna front rörde sig fram och åter över Nordatlanten under deglaciationen, och studier av iskärnor från Grönland visar att dessa oceanografiska förändringar åtföljdes av motsvarande atmosfäriska förändringar.