Att kunna lokalisera och bedöma en partner är en av de, evolutionärt sett, viktigaste egenskaperna hos alla sexuellt reproducerande organismer. För att möjliggöra detta använder sig ett djur sig av olika (visuella, taktila, akustiska och kemiska) signaler för inomartskommunikation. Jag har genom att studera kemiska signaler för inomartskommunikation (s.k. feromoner) hos strandkrabban Carcinus maenas kommit fram till att ämnen från motsatta könet kan spela stor roll för den naturliga sekvensen av parningsbeteenden, från sökande till parbildning.