Skruvnating (Ruppia cirrhosa)

Det finns två arter av nating i Östersjön, skruvnating och hårnating. De båda arterna är väldigt lika varandra. De skiljs lättast åt genom att studera bladspetsarna under lupp. Skruvnating har sågtandad, symetrisk, trubbig bladände och hårnating osymmetrisk, sågtandad, spetsig bladände. Vid blomningstid kan man även skilja de båda arterna genom att skruvnating har betydligt längre blomstjälkar. Båda skruv- och hårnating har slingrande jordstammar med små upprätta skott. Bladen är smala och ljus- till mörkgröna. Skruvnating kan dock även växa med större sicksack-växande skott. Båda natingarna har långa bladslidor men saknar snärp. Blommorna sitter parvis i de övre bladens slidor. De är i början av blomningen dolda i bladslidorna men senare framträder de på långa skaft. Hos skruvnating är skaften decimeterlånga och skruvlikt spiralvridna, medan de hos hårnating är kortare är fem centimeter. Natingarna blommar under sensommaren och har hon- och hanorgan i samma blomma. Skruvnatingens reproduktion är mycket fascinerande. Pollen lämnar hanorganen utanpå små luftbubblor som växten producerar, ofta i början på blomningen innan blomstjälken börjat växa ut. Bubblorna åker därefter sakta upp för växtens huvudstam och kommer i kontakt med andra plantors honorgan när vågrörelser gör att de stryker mot luftbubblorna. Om pollen når ytan bildar de större flytande filament som fastnar på honorganen när blomstjälken vuxit sig så långa att den når ytan. På det här sättet lyckas skruvnating att minska andelen självpollinering och istället pollinera andra individer. Hårnating producerar också luftbubblor, men utan de långa stjälkarna blir graden av självpollinering högre. Vissa botaniker hävdar att skruvnating och hårnating är en och samma art som varierar i utseende efter miljöbetingelser. Det pågår därför genetiska studier för att utreda detta. Båda arter av nating har visat sig vara känsliga mot intensiv småbåtstrafik i till exempel marinor. De båda natingarna kan förväxlas med borstnate och trådnate, men de senare har snärp och saknar sågtänder på bladspetsarna.

Skruv- och hårnating är vanliga på grund mjukbotten i Egentliga Östersjön och förekommer sparsamt i södra Bottenhavet. Skruvnating växer på halvexponerad till skyddad mjukbotten längs vår kust upp till Gävleborg. Den föredrar botten med större inslag av sand och hittas främst på djup ned till 3 meter, men kan växa så djupt som 7 meter.

Fakta: Kärlväxter i havet

Havets kärlväxter är nära släkt med blomväxterna på land. De har blommor och nästan alla har rötter att rota sig med i bottnar med mjuka sediment. De flesta lever helt nedsänkta i vattnet, men kan ha blommor vid vattenytan. Några få har flytblad på vattenytan eller sticker upp långt ovanför vattenytan. Vattenväxterna har utvecklat olika strategier för att få till befruktningen av blommorna. Vissa blir pollinerade under vattnet, ibland genom transport av pollen på små luftbubblor. Andra blir pollinerade på vattenytan med hjälp av vattenrörelser och vinden. Några få blir pollinerade av flygande insekter. Jämfört med andra havsområden är artrikedomen av kärlväxter hög i Östersjön och de flesta har sötvattenursprung. Många av dem växer där sötvatten rinner ut i Östersjön. Ålgräs är den enda marina kärlväxten i Östersjön. Förutom skillnader i salthalt så bestäms kärlväxternas utbredning till stor del av hur tåliga de är mot störning och hur mycket ljus de kräver för att växa. Störningen kan bestå av fysisk påverkan från vågor eller is. Tolerans mot syrefattiga förhållanden som kan uppstå naturligt i gyttjiga bottnar är också viktigt för kärlväxternas utbredning. Utifrån de här och några andra miljöbetingelser konkurrerar växterna om plats med varandra samt med kransalger och mossor. De flesta kärlväxter klarar att växa ned till ungefär 6 till 7 meters djup, men de växer oftast grundare eftersom tillgången på ljus blir för dålig på stora djup.