Sill (Clupea harengus)

Sill förekommer i många olika former i våra svenska vatten. Östersjösill är som vuxen mindre än västkustsill och har lite andra kroppsproportioner och färre kotor. Strömming kallas östersjösillen norr om Ölands sydspets. Dess huvudföda består av djurplankton, små kräftdjur och fisklarver. Sillen utgör mycket viktig föda för torsken. Det vanligaste är att sillen leker på våren, men det finns även höstlekande sill. Sillen kan bli hela 25 år gammal.

Sillen vandrar i stim längs kuster och ute till havs på varierande djup mellan ytan och 200 meter. På dagen går den närmare botten, för att hålla sig närmare ytan på natten. Denna förflyttning gör den för att följa planktonens rörelser under dygnet.

Fakta: Sill eller strömming

Sill och strömming betraktas idag som en och samma art och de härstammar från den marina miljön. Enligt ett kungligt påbud från 1500-talet skulle sill fångad norr om en linje mellan Kalmar och den polska kusten kallas strömming. Namnet strömming används i dagligt tal för sill fångad i större delen av Östersjön, norr om Blekinge, och återkommer även i andra språk i östersjöregionen. Sillen fångas i Västerhavet, där den också växer sig större. Storleksskillnaden beror sannolikt på att den låga salthalten i Östersjön utsätter strömmingen för större fysiologisk stress ju längre in i Östersjön den befinner sig. Skarpsillen däremot, är en egen art som också har ett marint ursprung. Den finns både i Östersjön och i Västerhavet men används inte som matfisk hos oss, förutom som ansjovis.