Nyzeeländsk tusensnäcka (Potamopyrgus antipodarum)

Nyzeeländsk tusensnäcka är bara några millimeter stor och har ett spiralvridet skal i varierande bruna till grå färger. Ofta har snäckan en karaktäristisk mörk rand på skalet som ibland består av utstående taggar. Snäckan kom till Europa och Sverige i slutet på 1800-talet. Den följde med dricksvattentunnor ombord på fartyg, först från Nya Zeeland till Australien och sedan till England. Första fyndet i Sverige är från 1886. Snäckan äter främst av döda växter och djur, samt mikroskopiska alger och bakterier. Den kan även äta direkt av vissa växter. När det är gynnsamma förhållanden för snäckan kan det finnas flera hundra tusen individer per kvadratmeter. Därav namnet tusensnäcka. Populationerna i Europa består nästan enbart av honor, som förökar sig genom att föda ungar som utvecklats från obefruktade ägg.

Nyzeeländsk tusensnäcka finns längs hela kusten från Falsterbo och norrut. Den är vanlig på alla typer av grunda bottnar ned till ca 20 m djup. Den har inga höga krav på vattenkvalitet, utan klarar sig i både grumligt och klart vatten. Den kan leva i avloppsvatten och kan till och med överleva en passage genom tarmarna på många fiskarter. Snäckan söker skydd i bottensediment genom att gräva ner sig om det blir torrt eller kallt. Den klarar temperaturer från nära fryspunkten till ca +30°C.

Fakta: Främmande arter

En främmande art har med människans hjälp spridits utanför sitt naturliga utbredningsområde. Ibland har det skett avsiktligt, men för det mesta har det skett av misstag. Fartyg sprider en stor mängd arter, både via sitt skrov och genom barlastvatten. Det är inte alltid som den främmande arten lyckas etablera sig i den nya omgivningen, men ibland lyckas den och kan då i värsta fall slå ut inhemska arter och orsaka stor skada i havsmiljön.

Fakta: Snäcka eller mussla?

Både snäckor och musslor tillhör blötdjuren, Mollusca. Snäckorna, Gastropoda, har bara ett skal som oftast är spiralvridet. De har en fot som de kan krypa omkring med. På foten har de antenner, ögon och en snabel. Under foten har de en rasptunga som de använder för att få i sig mat från underlaget. Musslor, Bivalvia, har två skal som sitter ihop med ett gångjärn. De lever av att filtrera vatten, antingen nedgrävda i mjuka bottnar eller fastsittande med byssustrådar på hårda underlag. En del äter också små partiklar av döda växter och djur från bottnarna.