Det fria vattnet

Ute till havs, i det fria vattnet, är miljön artfattigare än i grunda kustområden, där det både finns många arter som lever i vattnet, på hårda sten- och klippbottnar och på och i mjuka bottnar. I vattenmassan finns stora mängder av växt- och djurplankton från ytan och flera meter ner, och ännu djupare ner simmar stim av torsk, strömming och andra fiskarter. Sälar och sjöfåglar jagar i fiskstimmen, och i de södra delarna av Östersjön kan man även ha turen att få se tumlare mätta sina magar på fisk i det fria vattnet. I Egentliga Östersjön finns också de nästan helt genomskinliga öronmaneterna, som ganska passivt följer med havsströmmarna.

Salt och sött

Vattnet i Östersjön är bräckt, vilket betyder att det är en blandning mellan salt och sött vatten. Salthalten varierar både från ytan och nedåt och från söder till norr. Utbytet med Atlanten sker genom ganska trånga passager, och många stora älvar fyller på med sötvatten till Östersjön. Eftersom salt vatten är tyngre än sött vatten kommer älvvattnet att lägga sig överst, medan salt vatten som flödat in kommer att hamna vid bottnarna. I södra Östersjön är salthalterna relativt höga, medan förhållandena i de nordligaste delarna av Bottenviken i det närmaste liknar en sjö. Salthalten är helt avgörande för vilka djur och växter som lever i Östersjöns vatten.

Årstidsvariationer

Förutom salthalten bestämmer också mängden näring och temperaturen vilka arter som förekommer i olika delar av Östersjön. Årstidsvariationerna i vattnet närmast ytan är stora. Under vintern, efter islossningen och innan växtplanktonen har börjat tillväxa och föröka sig, är näringshalterna som allra störst. De växtplankton som kan tillväxa vid låga temperaturer kan nyttja de näringsämnen som byggts upp under vintern. Djurplankton, såsom hoppkräftor, hinnkräftor och hjuldjur, lever på växtplankton, bakterier och andra partiklar i vattnet. Större djurplankton kan också äta mindre djurplankton. Den viktigaste faktorn som bestämmer vilka djurplanktonarter som finns i vattnet är salthalten.

Kräver höga salthalter

Av de fiskarter som trivs i det fria vattnet är torsken en av de mest omtalade. Torsken lägger sin rom direkt i vattnet, och romkornen sjunker tills de nått den salthalt där de hålls svävande i vattenmassan. Salthalten som krävs är ganska hög i Östersjömått mätt, och det är bara i de djupaste områdena i Egentliga Östersjön som detta är möjligt. Låga syrenivåer i dessa områden gör att det finns risk att rommen inte överlever. Torsken är därför indirekt drabbad av övergödning.

Vårblomning i Bottenhavet, till största delen bestående av kiselalger. Foto:C Karlsson/UMF

Sprids med strömmar

Både rommen och de nykläckta torskynglen kan spridas med havsströmmar över stora områden. Så småningom börjar de kunna förflytta sig aktivt genom att simma, men de har då redan spridit sig från utsjön och in mot kusterna. Samma sak gäller för exempelvis skarpsill, som även den lägger sin rom ute till havs. Strömming, däremot lägger sin rom längs kusterna eller på utsjögrund ofta i tångbältet, men äter upp sig ute till havs under vintern. Det är ett av många exempel på fiskar som vandrar mellan olika områden för att leka eller äta.

Speciell taktik

Jämfört med andra miljöer i havet så ger det fria vattnet väldigt små möjligheter för djur att gömma sig för att undgå att bli uppätna. En del fiskarter bildar stora stim, som kan lura en predator, och mindre fiskar är ofta snabba och kan fly undan angrepp. Många djurplankton har en speciell taktik, som går ut på att vara i det närmaste genomskinlig. Ofta vandrar de också nedåt till djupet och mörkret under dagen för att minska risken att ätas upp av fiskar som ju har bra syn.

Ett liv i is

De nordligaste delarna av Östersjön fryser till is varje år, och under de allra kallaste åren kan även resten av Östersjön frysa. Isen lägger sig som ett lock på vattnet, och förhindrar ljuset att nå alger och växter som lever grunt nära ytan. Många alger, växter och djur har olika sätt att överleva den mörkaste och kallaste perioden under året. Vissa alger har specialiserat sig på att leva i isens porer, som är fyllda av saltare vatten och inte fryser. På så sätt kan de ta till vara de allra första solstrålarna efter vintermörkret, medan alger som lever i vattnet under isen fortfarande inte har kommit igång. Andra växtplankton har sporer som sjunker till botten där de övervintrar och sedan när omblandningen av vattenmassan sker på våren förs upp igen och gror. Isen utgör en mycket speciell livsmiljö, och vissa av arterna som finns i Östersjöns isar kan också hittas i exempelvis Arktis. Isar som på våren ser brun- eller grönfärgade ut innehåller ofta islevande alger.

Vattenprovtagning på is i Bottniska viken. Foto: N Dagberg/UMF

Livsmiljöer

Livsmiljöer