Bild: Elin Berge

Fusk i sikte - en visselblåsares berättelse

Sanning, objektivitet och öppenhet är forskningens grundpelare. Men när Josefin Sundin, forskare vid Uppsala universitet, anmälde fuskande kollegor så möttes hon istället av misstro och stängda dörrar. Trots att den egna karriären stod på spel valde hon att driva ärendet vidare. Och fuskarna fälldes.

Först kunde Josefin inte tro sina ögon. Hon visste att de försök som hennes kollegor beskrev omöjligt kunde ha gått till som de presenterades i den vetenskapliga artikeln. Josefin hade ju själv varit på plats under den period som försöken skulle ha genomförts. Det hade däremot inte kollegan.

Artikeln var publicerad i Science, en av de högst ansedda vetenskapliga tidskrifterna, och handlade om vad fisken gör när det finns både plastpartiklar och vanlig mat i vattnet. Resultaten i artikeln visade att abborryngel valde plastpartiklar framför den naturliga födan, vilket fick mycket stor uppmärksamhet både i media och bland forskare världen över. Problemet var att resultaten var fabricerade.

Foto: Elin Berge.

Råddes att inte anmäla

Efter att ha diskuterat med sin närmaste chef tog Josefin kontakt med dekanen, alltså chefen, vid den fakultet som de fuskanklagade forskarna lydde under. Av honom fick hon rådet att lägga ner anklagelserna och istället prata igenom saken med de anklagade författarna.

- Men det fanns så mycket som tydde på att allt inte stod rätt till. Jag var säker på att det var ett fall av forskningsfusk som jag bevittnat, och hade ingen anledning i det läget att diskutera med de fuskande forskarna, säger Josefin.

Tillsammans med sex andra forskare bestämde hon sig för att gå vidare och göra en formell anmälan. I och med att ärendet anmäldes blev universitetet tvunget att påbörja en undersökning. Det blev början på en lång och utdragen process.

Forskning bygger på att dra lärdom av andras studier. Fabricerade resultat kan leda in forskare på helt fel vägar, säger Josefin Sundin. Tillsammans med de övriga i hennes forskargrupp anmälde hon sina kollegor för forskningsfusk. Foto: Per Harald Olsen.

Att samhället kan känna tillit till forskningen är helt fundamentalt.

Orolig för konsekvenserna

En inledande utredning genomfördes av en grupp bestående av två forskare från andra universitet och en jurist från Uppsala universitet. De kom fram till att forskarna helt skulle frias från anklagelserna.

- Det var uppenbart att utredarna inte hade gått igenom hela det bevismaterial som vi lämnat in. Det underbyggde vår känsla av att de inte tog det hela på allvar, och att de ville att vi skulle lägga ner alltihop så fort som möjligt, säger Josefin.

Vid det här laget började hon även bli ordentligt orolig för vad konsekvenserna skulle kunna bli för hennes egen del om de anklagade forskarna skulle gå fria. Hon var inne i en känslig period av sin forskningskarriär, och beroende av att bygga upp ett gott anseende i forskarvärlden.

Konstaterades forskningsfusk

Ärendet lämnades över till Centrala etikprövningsnämnden för en grundligare undersökning. Tvärtemot den inledande utredningen kom man här fram till att det fanns goda grunder för anklagelserna, och att resultaten som publicerats var fabricerade. Tidskriften Science drog tillbaka artikeln. Ett och ett halvt år efter att allt började fastslog rektorn för Uppsala universitet att de två forskarna gjort sig skyldiga till oredlighet, och att det hela var ett fall av forskningsfusk.

Lindrig effekt

Plastpartiklars effekter i ekosystemet är ett mycket aktuellt ämne, och det har redan publicerats en mängd vetenskapliga artiklar i ämnet. Det kan ha lindrat effekten av fusket i just det här fallet, tror Josefin. De fabricerade resultaten har antagligen inte påverkat vare sig övrig forskning kring mikroplaster eller allmänhetens förtroende för forskning i allt för stor omfattning.

- Men det är ändå otroligt viktigt att forskningsfusk inte slinker igenom. Forskning bygger på att dra lärdom av andras studier. Fabricerade resultat kan leda in forskare på helt fel vägar. Konkurrensen om forskningsmedel är extremt stor, och finansiering av den är typen av verksamhet gör ju att annan forskning inte får pengar.

Varken försöksuppställningen som beskrevs i den vetenskapliga artikeln eller antalet fiskar i försöket stämde med verkligheten. Foto: Josefin Sundin


Tidskrifterna granskar

När kan då forskningsfusk upptäckas? Forskarna är personligt ansvariga för sin verksamhet, och det finns ingen egentlig kontrollfunktion vid universiteten innan material skickas till tidskrifter för publicering. Ett stort ansvar ligger därför på de vetenskapliga tidskrifterna. Dessa tidskrifter använder sig av så kallad "peer review", vilket innebär att de inskickade artiklarna granskas av andra forskare inom samma ämnesområde. Detta ger artikeln en kvalitetsstämpel.

Olika tidskrifter har också olika högt anseende, och de forskare som lyckas publicera sina artiklar i de bästa tidskrifterna får också lättare finansiering för fortsatt forskning. Science, den tidskrift som publicerade artikeln om fisk och plastpartiklar, anses vara en av de allra bästa. Trots det verkar granskningsprocessen inte ha fungerat.

Josefin menar att det fanns uppenbara felaktigheter som borde ha kunnat upptäckas i peer-reviewprocessen. Dessutom frångick tidskriften sin egen datapolicy, eftersom inget rådata fanns tillgängligt till artikeln. I tidskriftens granskning slank artikeln igenom, men från flera håll kom kritiska kommentarer till tidskriften från forskare som påtalade felaktigheter.
Ändå hände det ingenting i det skedet från tidskriftens sida.

- Hade tidskriften efterlevt sin egen policy så hade aldrig artikeln publicerats, säger Josefin.

PEER REVIEW
Peer review innebär att utgivare av vetenskapliga tidskrifter använder oberoende forskare inom samma ämnesområde vid andra lärosäten för att förhandsgranska, välja ut och sålla bort inkomna manuskript. Granskarna ska kontrollera om de hittar fel i metoder och resonemang, och bedöma om artikeln håller tillräckligt hög vetenskaplig standard för att kunna publiceras. Granskarna är oftast anonyma.

Tuff process

För Josefin personligen har det varit en tuff resa. I den inledande fasen fick hon stöd från sin egen prefekt, men under utredningsprocessen stod hon ganska ensam. Kollegor runt omkring henne hade problem att hantera situationen. De blev chockade, och hade väldigt svårt att tro att fusket verkligen skett.

- Många hade nog en bild av att forskningsfusk var fråga om att frisera till siffror från genomförda försök. Att fabricera resultat från försök som inte ens gjorts verkade ofattbart. Rykten började florera om oss som anmält ärendet, och om att det var avundsjuka som låg bakom. Detta trots att bevisningen var så tydlig och tillgänglig för alla, säger hon.

I efterhand har Josefin dock fått mycket stöd från sin omgivning. Hon har även fått kontakt med andra forskare med liknande erfarenheter. Många vittnar om svårigheter med att bli tagna på allvar vid sina egna universitet, och att de är oroliga för hur visselblåsandet ska påverka deras egen karriär.

I efterdyningarna av Macchiarini-skandalen har regeringen nu påbörjat en utredning som ska leda till förbättringar i rutinerna kring anmälan av forskningsfusk. Ett av förslagen är att utredningarna inte ska hanteras av det drabbade universitetet.

- I vårt fall var det så uppenbart att det begåtts fel, och vi kunde bara inte sitta med armarna i kors. Men i många andra fall undviker forskare att anmäla, av rädsla för att ens egen ställning ska raseras. Att samhället kan känna tillit till forskningen är helt fundamentalt och det bygger på att vi har ett bra system för att upptäcka och anmäla felaktigheter, säger hon.

TEXT:
Kristina Viklund, redaktionen