Framtidens fiske i historiens händer

Går fisket i Östersjön mot ökad hållbarhet? Jag har inom mitt doktorandprojekt analyserat 100 års förändringar i fisket och Östersjöns ekosystem. Det har under denna tid pågått en ständig växelverkan mellan ekologiska och sociala faktorer. Det historiska perspektivet ger insikter om hur snabbt och oväntat förändringar kan ske, vilket kan peka ut en möjlig riktning för framtidens fiskeriförvaltning.

Foto: Johannes Johansson, Astrid Fiske AB

I dagens diskussioner om Östersjöns fiske intar torsken huvudrollen. Många blickar tillbaka till den period kring 1980 då Östersjöns torskfiske var ett av världens lönsammaste. Men det framstår allt tydligare att denna period var unik i historien.

Strömming störst
Det som dominerat svenskt fiske i Östersjön över lång tid har varit strömmingen. Men variationerna har också varit stora - inte bara i bestånden utan också i fisketekniker och i efterfrågan på olika arter. För att ta ett exempel: år 1930 kom ål och gädda på andra och tredje plats efter strömming i försäljningsvärde. Sedan dess har ålen minskat extremt kraftigt, på grund av både vattenkraftsutbyggnad och överfiske. Den klassas idag som akut hotad på den internationella rödlistan. Beståndet av gädda har också minskat, men framförallt har gäddan minskat i popularitet som matfisk. Den har därför ett lågt försäljningsvärde, vilket lett till ett minskat fiske.
Idag dominerar strömmingsfisket värdemässigt med torsk och skarpsill på andra och tredje plats, men istället för att konsumeras av människor används fångsten huvudsakligen till att producera fiskmjöl. Fiskmjölet exporteras sedan till bland annat Norge för laxuppfödning. Ett av skälen till denna omsvängning är de höga dioxinhalterna i Östersjön, som gjort strömming olämplig som människoföda. Ett annat är den teknologiska utvecklingen där nätfisket ersatts av trålfiske, vilket är mer anpassat till höga fångster av lägre kvalitet.

Strömmingsfiske på 1950-talet, här vid Lörans fiskeläge i Sundsvall. Landshövding Eric Wesström tittar på från båt i bakgrunden. Foto: Norrlandsbild, Sundsvalls museum.
Idag är en fiskare oftast inriktad på en enskild art, med liten möjlighet till att anpassa fiskeinsatsen efter variationer i bestånden.

Samhället ändras
Vad dessa exempel visar är att ekologiska och sociala faktorer samspelar över tid för att forma det fiske vi har idag. Hur vi kommer att utnyttja Östersjöns resurser avgörs både av de behov och förutsättningar vi har i samhället idag och hur de ser ut i framtiden. Ingen har kunnat förutse de stora teknologiska genombrotten under 1900-talet, som dieselmotorn och trålteknologin, eller miljögiftsutsläppens påverkan på fisket. Det är ännu svårare att förutse de omfattande miljövariationerna i Östersjön, till exempel de punktvisa inflödena av salt- och syrerikt vatten vilka är en förutsättning för torskens reproduktion. Östersjön kommer att fortsätta förändras - och förvaltningen måste vara rustad för att hantera sådana osäkerheter.

Mitt intresse för hur framtidens fiskepolitik skulle kunna se ut har därför lett mig till att parallellt med analyserna om ekosystemet och fiskets långtidsförändringar undersöka dagens fiskeriförvaltning. Den första slutsatsen är att regelverken blivit alltmer komplicerade. Vi ser en ökad detaljstyrning som har gått från att etablera fiskekvoter till att reglera allt mindre detaljer kring hur yrkesfisket kan bedrivas. Vi ser också en stark anpassning till dessa regler från fiskeflottan, men inte alltid enligt det förväntade sättet.

Fel regler?
I en studie visade det sig bland annat att ett antal fiskare anpassat sin officiella rapportering snarare än själva fiskeinsatserna. När jag i detalj gick igenom vad de rapporterat i sina loggböcker stämde de inte alls överens med vad som var känt om förekomsten av strömming och skarpsill i Östersjön. Däremot stämde rapporterna nästan på pricken med de fiskekvoter som beslutats året innan men som dessvärre inte legat i fas med fiskbeståndens utveckling. Extra problematiskt är detta eftersom fångstuppgifterna från fisket används för att räkna ut kommande års fiskekvoter. Det riskerar att skapa en nedåtgående spiral med försämrade data, svagt underbyggda politiska beslut och därmed ett minskat förtroende för förvaltningen hos yrkesfiskets aktörer.

En annan tydlig trend i fisket är mot en ökad specialisering. Idag är en fiskare oftast inriktad på en enskild art, med liten möjlighet till att anpassa fiskeinsatsen efter variationer i bestånden. Denna specialisering är också en direkt effekt av fiskeriförvaltningen, som i princip kräver fiskelicenser på enskilda arter och därmed aktivt motverkar ett blandat fiske. Grunden för naturresursförvaltning ligger i att bevara själva naturresurserna, exempelvis fiskbestånden, på nivåer som inte äventyrar framtida nyttjande.

Forskning har ofta visat på hur olika sociala faktorer varit avgörande för att lyckas uppnå hållbarhet. Min studie av fisket i Östersjön pekar på ett antal sådana faktorer. Regelefterlevnad verkar vara en nyckel. Den är i sin tur kopplad både till nivån på sanktioner och risken att bli kontrollerad, men sannolikt även till huruvida reglerna betraktas som rimliga av fiskets aktörer. Dagens komplicerade regelsystem lämnar lite utrymme för fiskesektorn att på eget initiativ styra över sin utveckling, och riskerar därför att skapa ett minskat förtroende, begränsad regelefterlevnad och försämrad rapportering av fångster.

Braxenrecept från 1911. Efterfrågan och därmed försäljnings-värdet på olika fiskarter har förändrats genom tiden. Vår syn på vad som anses vara fullgod matfisk har ändrats mycket sedan början av århundradet. Foto: Jonas Hentati Sundberg

Nya politiska mål
En mer allmän slutsats är att ekologiska och sociala aspekter samspelat på ett intrikat sätt, och tillsammans avgjort utvecklingen för Östersjöns fiske över de senaste 100 åren. I dagsläget spelar fiskepolitiken en avgörande roll i att begränsa fisket, med målet att öka den ekologiska hållbarheten. Under den största delen av 1900-talet har det varit precis tvärtom: fiskepolitiken har aktivt strävat efter att öka fisket, med mål att öka sysselsättning, skapa konkurrenskraftig industri och producera billig mat från havet. Ett av mina nuvarande projekt är att undersöka statens roll i fisket under olika tidsperioder och hur det påverkat dagens och framtidens möjligheter att uppnå hållbarhet.

I ett större perspektiv kanske hela förvaltningens utformning och rollfördelning måste ses över för att skapa en tillräcklig flexibilitet för framtida förändringar. Modern naturresursforskning har tagit fasta på ekosystemens inneboende komplexitet, men även de avvägningar som kan finnas mellan olika ekosystemtjänster och vilka aktörer som drar nytta av dessa. Det vill säga: är torskens återkomst prio ett? Vem ska äta strömmingen, befolkningen runt Östersjön eller den norska laxen? Eller bör den kanske lämnas kvar i havet som föda åt sillgrisslor? Dessa utmaningar kommer att kräva forskningsinsatser som ser bortom traditionella forskningsdiscipliner och har förmågan att ställa de rätta frågorna för att utforma framtidens förvaltning.

TEXT & KONTAKT
Jonas Hentati Sundberg
Institutionen för akvatiska resurser, SLU
jonas.sundberg@slu.se

Om tidskriften

Havsutsikt är tidskriften för dig som vill hänga med i vad som är på gång inom svensk havsforskning. I tidskriften får du svar på många frågor, men också en inblick i de frågor som ännu inte forskningen klarat av att besvara. Artiklarna är skrivna av forskarna själva, och anpassade för en bred publik av redaktionen. Läs mer


Sök i arkivet