Födobrist verkar stoppa rovvattenloppa

Sedan rovvattenloppan dök upp på 1990-talet har den spridit sig till stora delar av Östersjön. På senare tid har dock spridningen norrut mattats av eller till och med upphört. En av förklaringarna verkar vara att den glupska rovvattenloppan inte hittar mat i Bottenviken.

Rovvattenloppan Cercopagis pengoi, med sitt märkliga utseende och sin långa svans, kan ställa till med stora besvär när den fastnar i fiskeredskapen. Den är ett glupskt rovdjur som invaderat stora delar av Östersjön. Foto: Soili Saesmaa och Eija Rantajärvi, Finlands miljöcentral.

Rovvattenloppan, Cercopagis pengoi, upptäcktes för första gången i Östersjön 1992 i Rigabukten. Den var troligtvis dittransporterad av handelsfartyg från sitt ursprungliga utbredningsområde i Kaspiska och Svarta havet. Arten har en stor potential för invasion, och populationen i de södra delarna av Östersjön har troligtvis gett upphov till en etablering även i de Stora sjöarna i Nordamerika. Sedan de första fynden gjordes i Östersjön har rovvattenloppan spridit sig snabbt, och 1999 hittades den för första gången i Bottenhavet. Men sedan ser spridningen norrut ut att ha upphört. Någon slags barriär verkar sätta stopp för rovvattenloppans spridning in i Bottenviken.

Effektiv förökning
Rovvattenloppan är ett kräftdjur med en kroppslängd på mellan en och två millimeter. Den har en krokig och taggig svans som kan vara hela sju gånger längre än själva kroppen. Den är ett aggressivt rovdjur som lever på andra djurplankton, och som effektivt fångar både små och stora bytesdjur. Den kan leva i vatten med olika salthalter, inklusive sötvatten, och gynnas generellt av varmare vatten. Arten kan föröka sig både sexuellt, då den lägger sina ägg i sedimenten, och genom reproduktion utan befruktning. Vid den sexuella förökningen kan äggen övervintra i sedimenten, vilket ger en långsam men stabil förökning. När rovvattenloppan förökar sig utan befruktning går processen väldigt snabbt, och den kan då utnyttja tillfälligt goda förhållanden i sin livsmiljö.

Ekosystem påverkas
Så snart rovvattenloppan har etablerat sig och blivit en del av djurplanktonsamhället kan den påverka ekosystemet på många olika sätt. Arten har blivit klassad som höggradigt invasiv, eftersom den kan störa inhemska ekosystem. Den kan vara till stort besvär för fiskenäringen, eftersom den täpper till nät och andra fiskeredskap. Hur stor påverkan rovvattenloppan får på ekosystemet där den etablerar sig skiljer sig mellan olika områden, och mellan kustområden och utsjöområden. När populationerna når sina största tätheter, oftast under sommaren då vattentemperaturerna är som högst, blir också påverkan på ekosystemet som störst.

Genom återkommande provtagningar av vattnet inom miljöövervakningen kan rovvattenloppans spridning följas. Den verkar vara etablerad i alla delar av Östersjön utom den allra nordligaste delen, Bottenviken. Bilden visar provtagning i Bottenhavet utförd av Umeå marina forskningscentrum. Foto: Andrea Gillgren/UMF.

Glupskt rovdjur
Rovvattenloppan äter många av de naturligt förekommande djurplanktonarterna, exempelvis Acartia, Bosmina och Eurytemora. Bytesdjurens populationer kan bli så utarmade av rovvattenloppans konsumtion att djurplanktonsamhällenas sammansättning förändras permanent, eller så att djurplanktonen är tvungna att anpassa sina utvecklingsfaser i tid. Rovvattenloppan kan till och med äta sina bytesdjur så effektivt att de själva till slut blir begränsade i sin populationsutveckling. Rovvattenloppan konkurrerar med fisk och andra djurplanktonätande djur om födan. Men de kan även själva utgöra föda åt planktonätande fisk, och vissa studier tyder på att fisk föredrar rovvattenloppan som föda framför andra djurplankton. Med andra ord har den inte enbart en skadlig eller negativ inverkan på ekosystemet, utan kan också ge ett tillskott av näring och energi till födoväven i Östersjön.

Stopp för spridning
Även om rovvattenloppan spridit sig snabbt i de södra och mellersta delarna av Östersjön verkar den inte ha spridit sig norrut sedan fyndet i Bottenhavet 1999. Provtagningar har genomförts regelbundet i både Bottenhavet och Bottenviken, och rovvattenloppan har hittats regelbundet i Bottenhavet. Bara vid ett tillfälle har den hittats i Bottenviken, och då i den allra nordligaste delen. Ett liknande mönster har observerats på den finska sidan av Bottniska viken, även om man där gjort enstaka fynd i de södra delarna av Bottenviken. I stort sett hittar man varken djur i vattnet eller ägg i sedimenten. Någonting stoppar rovvattenloppan från att invadera Bottenviken.

Bytesdjurens populationer kan bli så utarmade av rovvattenloppans konsumtion att djurplanktonsamhällenas sammansättning förändras permanent ...

Födobrist?
Trots rovvattenloppans förmåga till snabb reproduktion och dess snabba spridning i övriga delar av Östersjön, och trots att Bottenviken erbjuder perioder med lämpliga förhållanden för rovvattenloppan vad gäller såväl salthalt som sommartemperaturer verkar den inte få fotfäste i detta havsområde. Temperaturförhållandena och en kort sommarsäsong kan ha en viss hämmande effekt, men framförallt verkar det vara mängden bytesdjur som begränsar rovvattenloppans etablering. Tätheter och biomassa av bytesdjuren verkar helt enkelt vara för låga för att upprätthålla en stabil population av de glupska rovvattenlopporna.

Barriären kan försvinna
Klimatförändringarna förväntas leda till ökande ytvattentemperaturer och en ökad tillrinning av sötvatten i de nordliga delarna av Östersjön. Troligtvis kommer detta att förändra mängder och tätheter av de inhemska djurplanktonarterna, och risken finns att barriären för spridning av rovvattenloppan norrut också kommer att försvinna. Studier som nyligen genomförts tyder på att kustzonerna utgör viktiga områden för rovvattenloppans etablering. Dessa områden är också mycket viktiga för fiskpopulationer, och förväntas påverkas starkt av klimatförändringarna. Med tanke på det, och på att enstaka fynd av rovvattenloppan gjorts i de nordligaste delarna av Bottenviken, blir övervakning av och forskning kring rovvattenloppan i de nordliga delarna av Östersjön viktiga i framtiden.

TEXT & KONTAKT:
Owen Rowe och Sonia Brugel,
Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet.
owen.rowe@umu.se

Om tidskriften

Havsutsikt är tidskriften för dig som vill hänga med i vad som är på gång inom svensk havsforskning. I tidskriften får du svar på många frågor, men också en inblick i de frågor som ännu inte forskningen klarat av att besvara. Artiklarna är skrivna av forskarna själva, och anpassade för en bred publik av redaktionen. Läs mer


Sök i arkivet