Virvelkraken - på djupet med en rar bläckfisk

Den stora och vackert marmorerade virvelkraken Eledone cirrhosa är en av Sveriges tre arter av åttaarmade bläckfiskar. Den lever lite djupare, och träffas endast sällsynt på av dykare.

En orädd och ovanligt stor virvelkrake hittad i en kräftbur på 70-80 meters djup utanför Lysekil visar upp sig för besökarna inne på Havets Hus. Foto: Roger Jansson, Havets Hus.

Vanligare är att den hittas i kräftburar, eftersom den tar sig in i dessa och äter upp fångsten. Fiskaren som får upp denna uppåt en meter stora bläckfisk kan få sig en liten chock när hen vittjar sin bur. Och nog bör man vara lite försiktig vid hanteringen, eftersom den har en kraftig näbb som den kan bitas med om den är på det humöret. Saliven är dessutom giftig.

Virvelkraken lägger vita ägg i klasar. I fångenskap lägger honan dem gärna i skrymslen och vrår där hon kan vakta dem, så man förmodar att hon gör så även i havet. Även om bläckfiskar släktmässigt befinner sig långt från oss däggdjur - bläckfiskar tillhör ju blötdjuren, vilka befinner sig på den andra stora grenen av evolutionsträdet i förhållande till både människan och riktiga fiskar - så har de parallellt med oss utvecklat riktiga ögon, så kallade kameraögon. Deras ögon är till och med uppbyggda på ett bättre sätt än våra, vilket gör att de per automatik är mer ljuskänsliga. Och precis som vi är bläckfiskar både intelligenta och läraktiga. Men i övrigt har bläckfiskar väldigt annorlunda anatomi och egenskaper. De har tre hjärtan istället för ett, de kan se polariserat ljus, de tar sig fram med jetdrift av egen maskin och kan snabbt växla färg efter bakgrund och humör. I deras blåaktiga blod binder syret till koppar istället för järn, vilket är bättre i kyla och när syrehalten är låg.

Rader av sugkoppar sitter på bläckfiskens tentakler, vilka i sin tur sitter på det stora huvudet. När den ibland fäller ut sina tentakler och visar upp sin mantel ger det associationer till "vingarna" hos en fladdermus. Bläckfiskarnas släktskap med blötdjur, det vill säga musslor och snäckor, kan man lättare skönja hos de arter som har ett yttre eller inre skal. Det är en gammal djurgrupp och fossil från bläckfiskar har hittats i cirka 500 miljoner år gamla bergarter. Dock är de inte särskilt långlivade. De växer snabbt och många verkar dö efter att de förökat sig.

Så sent som 2015 fick virvelkraken sitt svenska artnamn - tidigare hade den bara kallats för åttaarmad bläckfisk. Även om det stämmer att den kan spruta bläck så är den ingen fisk. En sådan rar och spektakulär krake ska naturligtvis ha ett riktigt och mer korrekt svenskt artnamn, tyckte personalen på Havets Hus i Lysekil. Genom en namntävling fick den sitt namn virvelkrake. Namnet passar bra eftersom den gärna sitter och virvlar runt med spetsarna på sina långa tentakler.

TEXT & KONTAKT:
Helen Sköld, Havets Hus och Göteborgs universitet
helen.skold@gu.se

Om tidskriften

Havsutsikt är tidskriften för dig som vill hänga med i vad som är på gång inom svensk havsforskning. I tidskriften får du svar på många frågor, men också en inblick i de frågor som ännu inte forskningen klarat av att besvara. Artiklarna är skrivna av forskarna själva, och anpassade för en bred publik av redaktionen. Läs mer


Sök i arkivet