Tånglake

Tånglake, Zoarces viviparus, är allmänt förekommande längs med hela den svenska kusten, ända från Skagerack till Bottniska viken. Arten är bottenlevande och påträffas oftast på relativt grunt vatten. På sommaren lever tånglaken på lite djupare vatten, men då temperaturen sjunker på senhösten kommer den in på de grundare områdena. Under vintern är det inte ovanligt att man hittar den i hålrum under stenar. Tånglaken trivs i kallt vatten, och är en av de arter som missgynnas av klimatförändringar.

En vuxen tånglake är vanligtvis mellan 25 och 30 centimeter lång, men den kan bli upp till 50 centimeter och väga 0,6 kilo. För gemene man är tånglaken en ganska obekant art som ibland misstas för att vara en ål. Det är troligen därför den även kallas för ålkusa eller ålakusa. Tånglaken fiskas inte kommersiellt, men fås som bifångst i ryssjor och liknande redskap. Födan består huvudsakligen av mindre ryggradslösa djur som kräftdjur, musslor, snäckor, men den äter även andra fiskars ägg och yngel.

Som artens vetenskapliga namn antyder är tånglaken vivipar, vilket innebär att den föder levande yngel. Tånglaken blir könsmogen efter cirka två år vid en längd strax under två decimeter. Leken sker vanligtvis under sensommaren och hösten. Under leken sker en inre befruktning, och efter cirka 20-30 dygn kläcks äggen. Därefter befinner sig ynglen i yngelkammaren i ytterligare cirka tre till fyra månader innan de cirka fem centimeter långa ynglen föds. Varje hona släpper ut mellan 20 och 400 yngel. Utseendemässigt är de som små kopior av de vuxna fiskarna.

Tånglake har använts som indikatorart sedan slutet av 1980-talet i den nationella miljöövervakningen. Den uppehåller sig inom ett ganska begränsat kustområde under hela livet. Detta gör att tånglakens hälsotillstånd speglar miljötillståndet i geografiskt avskilda kustområden. Man har bland annat kunnat konstatera att ynglen får missbildningar och att könsfördelning bland ynglen blir ojämn vid exponering för miljögifter. Artdatabanken klassar arten som Nära Hotad, och grundar denna klassning på en minskning av fångsterna i de nationella provfiskena med nästan 30 procent de senaste 20 åren.

Under våren 2014 påträffades hundratusentals döda och sjuka tånglakar längs med Ölands ostkust. Tester visar att tånglakarna bar på ett Rhabdovirus och samtidigt en bakterieinfektion. Båda dessa är i sig sjukdomsframkallande, och den höga dödligheten berodde sannolikt på en sammanlagd effekt av de två sjukdomarna.
Text och kontakt:
Jonas Nilsson, institutionen för biologi och miljö, Linneuniversitetet
jonas.nilsson@lnu.se

Om tidskriften

Havsutsikt är tidskriften för dig som vill hänga med i vad som är på gång inom svensk havsforskning. I tidskriften får du svar på många frågor, men också en inblick i de frågor som ännu inte forskningen klarat av att besvara. Artiklarna är skrivna av forskarna själva, och anpassade för en bred publik av redaktionen. Läs mer


Sök i arkivet