Våtmarker - rätt sätt att minska övergödningen?

Anläggning av våtmarker föreslås ofta som en lösning för att fånga upp näringsämnen såsom fosfor och kväve som är på väg att rinna ut i havet. Ny forskning visar att våtmarkers förmåga att minska näringsbelastningen på havet beror på var de ligger i landskapet. För att de ska bidra till att minska övergödningen behöver vi därför mer kunskap och bättre riktlinjer.

Kartan visar den uppskattade mängden kväve som hålls kvar (retentionen) i landskapet för de olika delavrinningsområdena i Norra respektive Södra Östersjöns vatten­distrikt. Kartan för fosfor ser likadan ut. Notera att mängden kväve som hålls kvar av landskapet typiskt är liten (gröna områden) nära kusten medan den är högre (röda områden) i inlandet. I de röda områdena har våtmarker alltså som minst effekt för att minska övergödningen av havet. Där finns andra landskapselement såsom sjöar, som är mycket mer effektiva på att hålla kvar näringsämnena.

Det senaste århundradet har utsläpp av näringsämnen från land till hav ökat rejält på grund av mänskliga aktiviteter. Det har lett till mer övergödning och algblomningar. Att anlägga, skydda eller restaurera våtmarker har använts för att minska näringsbelastningen från olika källor.

Stoppas näringsämnena upp?
Våtmarkers förmåga att fånga upp näringsämnen har utvärderats inom ett antal projekt men då ofta med fokus på enskilda våtmarker inom ett lokalt avrinningsområde. Resultaten visar att en våtmark under gynnsamma förhållanden kan minska näringshalten i det vatten som strömmar genom den. Men för att ta reda på om en satsning på konstruerade och restaurerade våtmarker kan förbättra Östersjöns miljö bör den totala effekten av alla våtmarker som finns fördelade över landskapet undersökas.

Det finns olika våtmarkstyper. Bilderna visar till vänster myr och myr med skog på. Bilderna till höger visar våtmark vid vattendrag och våtmark vid saltvatten. I vår studie använde vi oss av den svenska klassificeringen av våtmarkstyper som finns i Svensk marktäckedata. Där inkluderas limnogena våtmarker (våtmarker längs med vattendrag och sjöar), saltpåverkade våtmarker, myrar samt myrar med olika typer av skog. Generellt är det de limnogena och saltpåverkade våtmarkerna som kan förväntas fånga upp näringsämnen eftersom vattnet som rör sig genom sådana våtmarker mestadels kommer från omgivande yt- och grundvatten. Myrarna förväntas inte fånga upp lika mycket näringsämnen eftersom de oftast är inströmningsområden, vilket innebär att vattnet som rör sig genom dem mest kommer från nederbörd.
"I vår studie kunde vi inte se någon statistiskt mätbar effekt av våtmarkerna på den vattenburna belastningen av näringsämnen till havet."

Tumregler för våtmarksåtgärder
Våtmarker som åtgärd för minskning av näringsbelastning till Östersjön

kan vara effektivt om
-en stor del av landskapets totala vattenströmning går genom dem
-de ligger/konstrueras för att fånga upp belastningen från signifikanta punktkällor

är troligtvis ineffektivt om
-bara en liten andel av landskapets totala vattenströmning går genom dem
-avståndet för vattenströmningen från källa till den påverkade recipienten är stort
-de ligger uppströms om en stor sjö
Som ett led i implementeringen av EU:s Ramdirektiv för vatten har Sverige blivit uppdelat i fem vattendistrikt beroende på avrinningen av vatten till olika havsbassänger. I vår studie tittade vi närmare på våtmarkers betydelse för att minska övergödningen av havet i Norra och Södra Östersjöns vattendistrikt. Detta gjordes genom att analysera tillgängliga data över hur mycket näringsämnen som sprids med vatten genom landskapet tillsammans med uppgifter om de våtmarker som finns i samma område.

Ingen effekt på stor skala
I vår studie kunde vi inte se någon statistiskt mätbar effekt av våtmarkerna på den vattenburna belastningen av näringsämnen till havet. Det fanns med andra ord inte något samband mellan andelen våtmarker och mängden kväve och fosfor som nådde havet. Våtmarksarean i de två vattendistrikten ligger på mellan noll och fem procent av den totala ytan. På denna större landskapsskala är det annat som är viktigare för uppfångandet av näringsämnen. Förekomsten av stora sjöar längs vattnets strömningsväg till havet och avståndet mellan en utsläppskälla och havet är faktorer som bidrar mycket mer till att minska övergödningen än vad våtmarkerna gör med den fördelning de nu har i landskapet.

Kunskap förbättrar planering
Resultaten pekar på att våtmarksåtgärder för att minska näringsbelastningen på Östersjön inte alltid är effektiva lösningar. Detta eftersom andra landskapselement alltså påverkar den totala belastningen så mycket mer. Mer forskning behövs nu för att bättre kunna bedöma hur användbara riktlinjer ska utformas. Även om våtmarker inte är optimala för näringsämnesminskning på stor landskapsskala, är det viktigt att komma ihåg våtmarkers andra fördelar för flora och fauna, rekreation och turism - våtmarkernas välkända ekosystemtjänster.

Text och kontakt
Andrew Quin, Fernando Jaramillo och Georgia Destouni, Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi, Stockholms universitet
andrew.quin@natgeo.su.se

Om tidskriften

Havsutsikt är tidskriften för dig som vill hänga med i vad som är på gång inom svensk havsforskning. I tidskriften får du svar på många frågor, men också en inblick i de frågor som ännu inte forskningen klarat av att besvara. Artiklarna är skrivna av forskarna själva, och anpassade för en bred publik av redaktionen. Läs mer


Sök i arkivet